”Korpmamma” utan dåligt samvete: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönikan 20 december 2019.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin, fredag och det är korpmamman som kraxar. Inte bara för att höstens förkylningar aldrig verkar ge med sig utan för att jag jobbar, ibland lite för mycket, fast jag har barn.

Här i Tyskland finns nämligen ett eget ord för någon av kvinnligt kön som inte ägnar sig åt sina barn på heltid, utan som likt korpen låter sina ännu icke flygfärdiga ungar hoppa runt ensamma på marken utanför boet, ett skällsord som kan spåras tillbaka ända till 1300-talet; korpmamma. Och det låter faktiskt ännu värre på tyska, Rabenmutter.

Här i Berlin och i östra Tyskland är vi arbetande mammor rätt så förskonade. Men Rabenmutter hörs fortfarande i västra Tyskland, för att inte tala om i Schweiz, där en politiker berättade för mig att i hans hemkanton vågar unga, välutbildade kvinnor inte jobba efter att de fått barn, fastän de skulle vilja, av rädsla för vad grannarna ska säga.

I Österrike anordnar det socialdemokratiska kvinnoförbundet varje år korpmammans dag, dagen efter mors dag, för att mildra det dåliga samvetet som man menar att arbetande mammor bär på, i delstaten Steiermark firas den genom att mammor leva ut sina aggressioner på en stor korp av papp.

Men det är inte bara grannens vassa tunga och dåligt samvete som håller kvinnor hemma mer än de skulle vilja. Många skolor i Österrike, Schweiz och i delar av Tyskland stänger över lunch, och någon (läs mamman) måste finnas hemma och servera mat. Skattesystemet i Tyskland är riggat så att ett par tjänar på att den med lägst lön stannar hemma, och i Schweiz är förskoleavgifterna så saftiga att det sällan lönar sig att båda arbetar. Således jobbar mindre än hälften av de schweiziska kvinnorna som har barn mellan fyra och tolv år halvtid eller mer.

Hemma i Sverige tänker jag att frågan för de flesta barnfamiljer har vandrat vidare till hur man bäst förenar arbete och avkomma. Det är förstås en utmaning det med, men när jag häromdagen satt och jämförde livspusselslösningar med en finsk kollega utbrast en italiensk reporter vid samma bord; ni förstår inte hur bra ni har det, i Italien är en journalistkarriär över så fort man blir med barn.

Och för många kvinnor i mitt bevakningsområde är det alltså fortfarande en fråga om antingen eller, barn eller karriär. Skulle jag tvingas välja nu, när världens finaste ungar är satta till världen, då skulle ni förstås få tre minuters radiotystnad till morgonkaffet, men jag gillar mitt jobb också, och lever oftast i övertygelsen att dåligt samvete för det är dumt.

Se bara på korparna, det visar sig nämligen att de är finfina föräldrar. Korpungarna blir inte alls bryskt utputtade, de hoppar ur boet av egen instinkt och föräldrarna fortsätter mata och pyssla om dem länge, där på marken.

Caroline Salzinger, Berlin
[email protected]