Krig och pandemi i kombination: Johanna Melén, Jerevan

Utrikeskrönika 30 oktober 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jerevan, fredag.

Eller, jag hoppas i alla fall att jag befinner mig där när ni hör den här krönikan. Förhoppningsvis har jag landat enligt plan klockan 04.55, ett par timmar före solens uppgång över Armeniens huvudstad, och väl utsövd efter en nattlig flygning från Wien. Om allt är som det ska sitter jag på mitt hotellrum och väntar på resultatet av det covidtest jag tagit i ankomsthallen på Jerevans flygplats. Kanske har jag med tidsskillnadens hjälp redan fått ett positivt, det vill säga negativt provsvar, och kan nu ge mig ut och rapportera om det krig som pågår cirka 30 mil bort i den region som nutidshistorien lärt oss bär namnet Nagorno-Karabach.

Krig och sjukdom har alltid hört mänskligheten till så egentligen är ingenting särskilt konstigt. Det är bara vi, i vår del av världen, som gärna glömmer bort eller tänker bort att det faktiskt är så. Det senaste halvåret har vi blivit påminda, med coronans hjälp, att inte heller vi är förskonade.

Att vara korrespondent innebär alltid en viss grad av utmaning, men att vara korrespondent mitt i en pandemi gör den utmaningen lite större. Att resa när resor avråds, att parera mellan olika länders sätt att hålla smittan borta, att undvika att bli sjuk men ändå komma människor nära, föra deras berättelser vidare – om kriget.

Krig och pandemi är en dålig kombination. I skyddsrummen, i källarna, som i ett har blivit sovrum, vardagsrum, kök och lekrum sprids smittan snabbt men vad ska man göra när raketanfallen fortsätter, varningssignalerna tjuter? Då tänker man mer på det än på corona.

Informationskriget pågår lika fullt och på utrikesdepartementen i Jerevan och i Baku tar man lättare på smittorisken nu. När striderna just hade startat erbjöds transport direkt till fronten och enklare inreseprocedur än vad som brukligt är. Man vill få ut sin bild av konflikten, visa motståndarsidan som den ondare, sig själv som offer och försvarare. Att sanningen är krigets första offer är lika historiskt vederlagt som att kriget och sjukdomen hör mänskligheten till.

Det är svårt att se ljusglimtar men en sak kan man i alla fall glädjas över, till och med vara innerligt tacksam för: Att just den här pandemin inte verkar drabba barn särskilt hårt. Ytterst få barn har dött i covid-19 däremot vet vi att de kan dö av krig. Så har det alltid varit och så är det också i det här kriget.

Johanna Melén, Jerevan
[email protected]