Krigets öronbedövande tystnad: Jesper Lindau, Moskva

Utrikeskrönika 21 februari 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Moskva, fredag.

Det här är ljudet från barn som lever i den lilla staden Marinka.

De leker tillsammans med sin lärare i ett litet kulturhus, väldigt nära fronten. För dem hör det till en normal vardag att höra ljudet av granatkastare, nära eller i fjärran.

Några gator bort mellan villorna gäller det att gå rätt så att ingen krypskytt får dig i siktet. Ingen fri spring-lek för barnen i Marinka, på sex år. Så länge har kriget pågått. Där hörs krigets skarpa ljud. I omvärlden är det dock märkligt tyst.

Att de här små ungarna i Marinka, och i mängder av små byar och städer, på båda sidor av den här fronten, att de ska behöva växa upp med tankar på att de, eller deras syskon kan bli genomborrade av både splitter och kulor, det har under tystnad vuxit sig fast i vårt offentliga rum som den mest vardagliga normalitet.

Att tystna, det har vi kanske alla gjort, här hemma, i något kök, vänt oss bort, tystnat, dragit oss undan, det är illa bara det. Men den här monumentala tystnaden, om ett krig som varje dag anstränger barns vardag till det yttersta, det är också ett sätt att fysiskt vända sig bort, att inte våga eller vilja se eller höra.

I sociala medier syntes i veckan en liten film om pappan i syriska Idlib som lärt sin dotter att skratta när de hör bomber slå ner i närheten, för att skydda henne från rädsla.

Uppemot en halv miljon barn, har enligt FN flytt undan bombflyg i nordvästra Syrien, bara de senaste månaderna. En halv miljon barn. Tänk på den siffran, tänk på den.

Det är som att hela Linköping, Umeå, Östersund och Helsingborg var fullt med bara barn, och så tvingades de alla bege sig iväg, på flykt, mitt i vintern.

Var det än är, vilket krig det än gäller, tystnaden kring de här barnen, den är i sanning helt öronbedövande.

Jesper Lindau
[email protected]