Kulturens guldålder ålder för stora och små: Erika Gabrielsson, Helsingfors

Utrikeskrönika den 14 augusti 2019. Helsingfors.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helsingfors, onsdag.

Ska vi försöka hinna med ännu ett museum? Så blir det rekord med tre på en dag, frågar jag ivrigt min följeslagare. Han säger att två räcker bra och påpekar så diplomatiskt han kan att han känner sig lite för slutkörd för ett tredje museibesök. Det är okej, säger jag och inser att jag själv som åttaåring knappast hade intresserat mig för ens ett museum per dag. Men så fanns inte heller museikortet på 1980-talet då jag var barn.

Idén är kort och gott ett kort som ger inträde till cirka 300 museer i Finland. Lite sved det då jag köpte korten men då jag insåg att en familjemedlem - modell yngre - tappert och framför ivrigt besökt sex museer i tre olika städer på mindre än två veckor, kändes det värt det alla gånger.

För som barn var jag inte det minsta intresserad av museer trots att mina föräldrar definitivt var det. Bara jag hörde ordet museum tänkte jag på dammiga, unkna ställen med gamla, tråkiga prylar eller tavlor man inte fick röra eller ens gå nära.

Det finns ett uttryck på finska som jag gillar, det lyder ungefär ”utvecklingen utvecklas” och det stämmer in på hela synsättet på kultur i dagens Finland, tycker jag.

I min hemstad Helsingfors är det ett otroligt uppsving på kulturfronten. Ifjol öppnade museet Amos Rex och ett sällan skådat fenomen höll i sig i månader: folk köade i timtal för att få besöka det.

Köande är i och för sig inget ovanligt här, folk står gärna länge i kö om till exempel en ny amerikansk snabbmats- eller cafékedja öppnar eller en affär delar ut gratis hinkar. Ja ni hörde rätt, att köa efter hinkar har blivit något av en legendarisk grej i Finland men att gå in på det kräver en helt egen krönika, så jag ber att få återkomma till det en annan gång.

Ifjol öppnade inte bara Amos Rex utan också centrumbiblioteket Ode i Helsingfors; en gåva till alla för att hylla Finland som året innan firat 100 år av självständighet. Biblioteket, som redan arkitektoniskt är en sevärdhet i sig, ligger centralt beläget vid centralstation. Det är enormt och så mycket mer än ett ställe för bara böcker. Här kan man göra en massa saker, till exempel använda en 3D-printer, ordna möten, låna en symaskin eller varför inte bara njuta av att det faktiskt finns centralt belägna, offentliga rum där alla är välkomna och det inte finns några som helst krav på att man måste köpa något. Kulturen vinner över konsumismen för en gångs skull.

Jag tror att det har bidragit till att ta kulturen närmare den breda allmänheten; att man kan hänga på ett bibliotek, att det är låg tröskel för att besöka museer. Inte alls bara i Helsingfors utan över hela Finland. Jag ser redan framemot alla regniga höstsöndagar.

Erika Gabrielsson, Östersjökorrespondent
[email protected]