Längtan efter Luxemburg: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan 15 oktober.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bryssel, torsdag

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här. Men vad jag har längtat efter att få åka tillbaka till Luxemburg.

Det spelar ingen roll att jag var tvungen att köra bil dit, att jag inte kom in i ministerrådets stängda pressrum, att jag var tvungen att sitta och jobba med böjd rygg på en obekväm barstol i en hotellobby i två dagar för att få ihop mina radioinslag.

Det är värt besväret och smärtan i ryggslutet bara för att få en känsla av normalitet i dessa coronatider.

När det inte råder pandemi så träffas EU:s olika ministerkonstellationer i Luxemburg tre månader per år: i april, juni och oktober. Men i våras och i somras ställdes alla fysiska möten in i storhertigdömet.

Först den här veckan, ett år senare, var jag tillbaka i Luxemburg för ett riktigt fysiskt möte.

Det var en egendomlig känsla av vardag så som jag känt den tidigare före pandemin. Jag fick träffa den gamla gubben Gianni som äger hotellet jag bor på ibland och jag kunde gå till den nepalesiska restaurangen som ligger intill.

Det var en chans att glömma bort corona, om än bara för en kort stund.

Här i Bryssel sprider sig smittan snabbare än någonsin och jag får känslan av att den kryper närmare för varje dag som går.

I stort sett varje dag får jag höra att vänner, bekanta och inte minst toppolitiker sätts karantän, antingen för att de själva är smittade eller för att de varit i kontakt med någon som testat positivt.

För några veckor sedan fick jag själv gå i karantän efter en fotbollsmatch. Dagen efter matchen, som vi till råga på allt förlorade stort, så stort att jag inte kommer nämna resultatet här i offentligheten, fick jag beskedet att en av motståndarna testat positivt. Det var bara att testa sig och sitta hemma en vecka i väntan på resultat.

Det resultatet visade dock negativt och nu i helgen var jag tillbaka på fotbollsplanen. Denna gång gick det bättre, vi spelade lika 3-3. Och jag har inte fått några nya meddelanden, varken från laget eller från den belgiska coronaappen.

Men det var ändå sista matchen på ett tag. Belgien har infört nya restriktioner för att bromsa smittan och nu är all kontaktsport inställd för alla över tolv år.

Det är många som befarar en andra stor nedstängning av det belgiska samhället. Och det är mot den bakgrunden jag försöker fatta varje halmstrå av normalitet. I min Brysselbubbla betyder det att följa politiska möten på plats i den mån det går, att få ställa frågor direkt till politiker, ansikte mot ansikte.

Efter många om och men verkar det också som att Europaparlamentet kanske ska träffas i Strasbourg igen nästa vecka, för första gången sedan i vintras.

Strasbourg. Det är en rätt lång bilresa – minst 5 timmar. Och ärligt talat ser agendan ganska tunn ut. Men det är ett halmstrå, det är normalitet. Och vem vet när jag kan åka nästa gång.

Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent
[email protected]