Lättnadens skratt i Khartoum: Richard Myrenberg, Kigali

Utrikeskrönika 20 augusti 2019. Kigali.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kigali, tisdag morgon.

Även om jag nu befinner mig i den rwandiska huvudstaden, så går mina tankar mest till Khartoum, denna dammiga torra heta huvudstad i Sudan. En stad och ett land som genomgår en snabb förändring. Inte bara politiskt, även om det var mäktigt att se parterna, den civila oppositionen och militären, skriva under ett fredsavtal i den kinesiskbyggda kongressbyggnaden Friendship Hall, med sina ekiga marmorgolv och storslagna entré. Mannen i kamouflagekepsen, kallad ”Hemedti”, skrev under. Han är en av de tyngsta spelarna i det sudanesiska dramat och kanske den mest fruktade. Egentligen heter han Mohammed Hamdan Dagolo och är beryktad chef för Rapid Support Forces, en avläggare till den ökända Janaweed-milisen i Darfur.

Om det är någon som kommer ihåg den. Folkmordet där kanske 300 000 dödades. Den tidigare diktatorn Omar al-Bashirs ”hit man”, skulle en del sudaneser säga. Han säger att han kommer följa avtalet till punkt och pricka och många håller nu tummarna för det så blir. Det är en skör process som nu tar vid. 30 år av diktatur under Omar al-Bashir, ska nu monteras ner, sakta och varligt. För det är det som de flesta vanliga sudaneser jag träffade ville.

För det var inte bara en stenhård diktatur, Omar Al-Bashir drev också en stenhård islamistisk regim. En sudanes berättade att när han gick i skolan så var eleverna blandade, flickor som pojkar, mörka från södern, ljusare från norr. Men när al-Bashir tog över separerades flickorna, de fick bära slöja, en rasistisk politik tog över där allt styrdes efter vilken nyans av brun hud man hade. Berättade han. Det trasade sönder landet mentalt.

Men nu finns det en lätthet, en glädje, en utandning. Nu kan sudaneserna börja andas igen. Han berättade att Sudan som varit så splittrat, mellan klaner, etnicitet, hudfärg, klasser – nu äntligen funnit en gemenskap igen. I protesterna, i hatet mot al-Bashir, hatet mot islamismen. Och det här märks i de små nyanserna.

Vi passerar universitetet vid Nilens strand, en tonårig pojke går hand i hand med en jämnårig flicka. De ser glada och lite förväntansfullt fnittriga ut, så där som man kanske gör på en första dejt. Livet är roligt och spännande. Min vän berättar att de hade gripits och piskats för bara något halvår sedan för det där. Att hålla i hand på offentlig plats. Kvinnorna som väljer att låta slöjan halka ner och liksom glömma att den mer blivit en sjal runt halsen, kvinnorna som sätter sig med manliga klasskamrater på lunchrestaurangen i byxor. Rena markeringar mot det gamla då allt det var förbjudet för kvinnor.

Jag har aldrig hört så många skratta som i Khartoum. I mörkret längs thésalonger vid sandvarma gator så hör man inte det där forcerade, påtvingade skrattet. Utan det öppna, rena glädjeskrattet som bara uttrycker – lättnad, otvungenhet, att bara få bara vara och inte oroa sig. Den stora lättnaden. Det finns en solidaritet och samhörighet hos alla de som var med och riskerade livet, gamla som unga. Jag mötte många som rakt ut sa hur stolta de är över sina kvinnor som i mångt och mycket drev det folkliga upproret framåt.

En kvinna berättar, att det här den chans vi har i livet. Nu. Inte sen. Det är nu vi kan öppna upp samhället, också mentalt. Det är nu vi kan se till att stärka kvinnan position i samhället. Är det någon som försöker göra vårt livsrum trångt igen, då går vi ut och demonstrerar igen. Jag hoppas att hon inte ska behöva göra det, jag hoppas att hon ska kunna göra det om det så krävs, utan att riskera livet. Men säker kan man aldrig vara. Kanske hänger allt på om en hårdför man i militärkeps, med smeknamnet – ”Hemetdi” – lilla Mohammed, om han kommer att följa det han skrivit under.

Richard Myrenberg
[email protected]