Livet under pandemin: Margareta Svensson, Paris

Utrikeskrönika 10 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris, onsdag.

Jag är tillbaka i Paris igen efter några dagar i norra Italien som kändes surrealistiska. Som att vandra omkring i en filmscenografi på folktomma gator.

Trots anspänningen att hela tiden tänka på den där coronan, så finns det ögonblick när jag glömmer bort den. Som när jag just har satt lite färg på läpparna – och först därefter kommer ihåg – att det obligatoriska munskyddet ju ska på. Ingen idé att måla några läppar.

Min kroppstemperatur kontrolleras av hotellpersonal, servitörer och flygplatspersonal. De känner sig som poliser nu och jag fyller i en blankett där jag försäkrar att såvitt jag vet så är jag inte smittad.

I Bergamo är atmosfären spänd. Och nervös. En kvinna ropar “Francesca” till mig på gatan, men när jag skakar på huvudet och sa att jag inte heter Francesca så tittar hon en gång till och säger:

– Det är munskyddet, man känner inte igen folk längre.

Kvinnan i grönsaksbutiken har haft öppet under hela pandemin, men hon har inte låtit nån komma in i butiken. Hon vill gärna prata, men så fort vi kommer in på Coronan, så börjar hon gråta. Hon är inte ensam, även jag får tårar i ögonen, och det får även borgmästaren i lilla kommunen Alzano Lombardo nästa dag.

Så mycket död och så mycket ambulanssirener, så mycket siffror över döda.

På restaurangen känns allting normalt men vid bordet intill diskuterar de dödssiffror.

När jag glömmer att sätta på mig munskyddet så får jag en vänlig tillsägelse av en servitör.

Utanför centralstationen i Milano strejkar taxichaufförerna. De anser att de också borde få del av regeringens krispaket. Ingen åker taxi under en pandemi om det inte är akut. En av taxichaufförerna får göra en paus i strejken för att köra en kvinna till sjukhuset.

De tycker att det har varit för många motsägelsefulla besked.

Den ene taxichauffören säger att han lever som vanligt, med munskydd om det nu hjälper, men han har minsann inte blivit sjuk. Och ni i Sverige – ni har inte stängt allt, det är antagligen bättre, säger han.

Grönsakshandlaren i Bergamo säger att alldeles för många är döda, unga och gamla, det stämmer inte att alla har underliggande sjukdomar.

I Codogno berättar en man att han har varit tvungen att sköta sitt ölbryggeri under pandemin. Han har ensam skött sju personers arbete och har gått ner åtta kilo.

Livet. Så många olika upplevelser av pandemin som har drabbat oss alla.

Mitt privilegium är att jag får möta alla dessa människor och förmedla deras röster.

Margareta Svensson, Paris
[email protected]