Med Kadaffi och Mando Diao: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 17 februari 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Istanbul, måndag.

Det är oktober 2011. I en dammig lagerlokal i den libyska kuststaden Misrata ligger liket av Muammar Kadaffi, mannen som under 42 år var Libyens diktator. Han som kallade sig “kungarnas kung” var en kontroversiell ledare och skrämde världsledare.

De blodiga kvarlevorna låg på betonggolvet – människor kom åkande i timmar på de dammiga ökenvägarna för att se honom.

Utanför lokalen var stämningen euforisk, eller rättare sagt extatisk. Skott i luften blandades med högljudda ”allahu akbar”-skrik och hysteriskt firande. Stämningen liknade så som jag föreställer mig att den kan vara i sekter. Sådana som hjärntvättar.

Undrar om de firat lika intensivt om de vetat vad som komma skulle.

Dammig, svettig och med liklukten fortfarande i näsan åkte jag den delvis sönderbombade ökenvägen i skymningen mot huvudstaden Tripoli. Tuggade på en övergrillad kyckling.

På radion spelades arabisk musik, så plötsligt – i denna avlägsna avkrok på jordklotet, de välbekanta tonerna hemifrån.

Efter Kadaffis lik, i ett inbördeskrig, i öknen. Mando Diaos ”Dance with somebody”.

Min hemlängtan blev med ens intensiv. Tänkte på Borlänge, Dalälven, Dala-Järna, pärlor som få vet är pärlor.

Men det är något speciellt med musik.

Några år senare var jag i ett annat inbördeskrig, det i Jemen. Min jemenitiska medarbetare spelade sin sömniga musik i bilen hela dagarna tills han plötsligt frågade vad jag gillar. Äntligen fick jag spela Jussi Björling, det väckte uppmärksamhet i vägspärrarna kan jag säga och min medarbetare var nog beredd att beställa en smärre sinnesundersökning. Men det gick bra.

Eller i Irak nyligen när jag också fick erbjudandet att spela min musik i bilen. Det blev tyska industrimetalbandet Rammstein – och jag lovar att låtar som “Du hast” och “Ausländer” passar riktigt bra med floden Tigris som kuliss.

Annars ska ju alla som bevakar arabvärlden per automatik gilla den libanesiska sångaren Fairuz, hon är den kanske mest inflytelserika sångerskan i Mellanöstern – hon spelas fortfarande på radio nästan varje morgon. Många från regionen får något nostalgiskt i ögonen bara man nämnder hennes namn.

Man ska liksom gilla henne, jag har försökt men jag går bet. Det är liksom för tråkigt och präktigt och om jag vill vara nostalgisk är det ju inte Fairuz jag ska lyssna på, det är väl snarare Monica Zetterlund eller varför inte Édith Piaf.

Otaliga araber har försökt få mig att förstå Fairuz storhet, ja det har till och med blivit dålig stämning och lite hetsigt när jag trotsigt ifrågasatt den libanesiska sångerskan men jag har fortfarande inte knäck den koden.

En sak är dock säker, musik väcker känslor, blir nostalgi. Ni känner säkert igen det själva men det finns låtar jag inte kan höra längre för att de förknippas med hemska minnen, som min brors död till exempel.

Men det finns också låtar som likt glädjepiller fyller på energin, humöret och gör att man orkar.

Och när det gäller musik vet jag, det finns inte många andra som har så bra musiksmak som jag. Det är jag helt säker på. För jag vet ju vilka låtar och artister som egentligen är bäst.

Johan-Mathias Sommarström, Istanbul
[email protected]