Migranter och maneter: Alice Petrén, Lesbos

Utrikeskrönikan 20 maj 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lesbos, torsdag morgon.

Havet ligger lugnt här under en knallblå himmel.

I går morse tog jag och kollegan Filip Kotsambouikidis handdukar med oss och tog ett morgonbad inför arbetsdagen.

När vi kom ner på kajen med badstegarna, alldeles nära piren där den stora färjan mot Aten avgår, packade några romer ihop några madrasser som de förmodligen bor på nu när försommarvädret kommit.

Några pensionärer satt där, redan färdigbadade och nöjda.

Lesbos är en turistdestination, men jag har aldrig tagit mig tid att utforska den sidan av ön – vandringslederna, fågellivet och stränder och bad.

Det var varmt i det turkosa, kristallklara vattnet, kanske 20 grader och när jag guppade omkring i vattnet med lite gammal sjö tänkte jag att inga flyktingar och migranter nu i alla fall skulle behöva frysa ihjäl om deras gummibåt på väg hit från Turkiet gick sönder, kantrade eller kanske punkterades av den grekiska kustbevakningen, vilket vissa påstår sker.

Filip simmade bara någon meter längre ut än jag och kom tillbaka allvarligt bränd av en stor manet. Han hade genast två stora utstående ränder på armen och stora röda blaffor blommade upp alltmer.

Så nej, helt välkomnande var havet kanske ändå inte, tänkte jag. Och för icke simkunniga från Syrien och Afghanistan – vilka är de nationaliteter som har fortsatt att komma trots coronapandemin – är havet förmodligen hotfullt.

Under våra dagar här har vi sett stora grå kustbevakningsfartyg ligga förtöjda längs med kajerna här i Mytilini, huvudstaden.

När jag tog lite bilder på fartygen rusade genast en uniformerad man ner och ryckte tag i min mobil och sa: radera!

Sent i går kväll, efter en middag på bläckfisk som hängde på krokar utanför vårt matbord, gled ett av fartygen nästan ljudlöst och osynligt ut ur hamnen till den smala havsremsan mellan Lesbos och Turkiet, där brutala scener av avvisningar påstås ske.

Vid frukost har vi noterat att alla kustbevakningsfartyg under natten lämnat kajen för att vara tillbaka frampå dagen.

Beredskapen är uppenbarligen hög för att det plötsligt ska komma många nya flyktingar och migranter, när coronarestriktionerna nu nästan har släppts. Barerna dunkar på här igen som aldrig förr.

Så här många grekiska kustbevakningsfartyg har jag inte sett någonsin tidigare här i Mytilini.

Filip, Östeuropakorrespondenten, talar grekiska, så vi har varit på andra delar av Lesbos och mött borgmästare och talat med lokalbefolkningen.

Och Lesbos framstår som en ö med två liv.

Här i Mytilini nära det stora flyktinglägret är det rörelse, tempo, bevakning och internationella organisationer, medan det på de små torgen suttit gubbar med kaffekoppar, öl och ouzo och på de smala bygatorna har katter strukit omkring och gummor tittat storögt på oss när vi passerat.

Vad som väntar här när vi går mot sommaren 2021 vet ingen, men strider och oro österut bortom havet fortsätter.

Alice Petrén, Lesbos
[email protected]