Mina 11 september: Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondent

Utrikeskrönika 11 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Som många andra har jag flera 11 september i min ryggsäck.

Dagen för militärkuppen i Chile, 1973, som ledde till att jag – tre år senare - kom till Sverige som flyktingbarn en mörk oktoberkväll.

Dagen för terrorattackerna mot tvillingtornen i USA 2001, vars bilder jag såg på en tv-apparat på ett skyltfönster vid torget i Skärholmen i södra Stockholm, lika paralyserad och chockad som de flesta i världen.

Och 2003, dagen för mordet på Anna Lindh, utrikesministern som skulle köpa en blus inför ett tv-framträdande och mötte sin mördare i en klädbutik i centrala Stockholm.

Även då med en klump i halsen, lyssnandes på Göran Persson, vars röst brast mitt under presskonferensen, så som det brast i själen hos många av oss. Chock är nog det ord som bäst sammanfattar dessa 11 september.

Våld. Död. Meningslöshet.

Jag har länge tänkt att tillhörighet förstärks av traumatiska händelser. I mitt fall kan jag räkna upp flera tragedier som har stärkt den svenska delen av min identitet – mordet på Olof Palme, Estonia-katastrofen, mordet på Anna Lindh.

Händelser som skakat om hela den svenska nationen och som bidragit till en mycket stark vi-känsla, en gemensamhet i tragedin så att säga. På en middag eller ett arbetsmöte med andra svenskar kan jag relatera till dessa händelser, som berört mina vänner och kollegor på samma våldsamma sätt som de berört mig. Vi kan känna igen varandra i det traumatiska.

På samma sätt är det med den chilenska delen av min identitet. Kanske ännu starkare har militärkuppen i Chile och det 17 år långa mörkret som följde präglat mig och min världsbild. Starkare, därför att jag berördes personligen, därför att militärdiktaturen drabbade min familj, mina allra närmaste, genom både fängelse, tortyr, koncentrationsläger och exil.

Därför har jag inget svar på frågan, som jag får då och då, ifall jag känner mig som svensk eller chilenare. Jag vill gärna svara att jag känner mig som både och, att den ena delen förstärks i vissa kontexter, att mina gemensamma upplevelser med svenskar gör mig till svensk och att de gemensamma upplevelserna med chilenare gör mig till chilenare. Eller latinamerikan, som också är en identitet.

Jag känner mig trygg som ett vandrande exempel på att kulturell tillhörighet inte är något fast och evigt, utan en flytande, ständigt föränderlig egenskap.

Och det är klart, tillhörigheten blir inte bara befäst av större traumatiska händelser och tragedier. Lika viktiga är de små vardagliga företeelser som man delar med andra, som att åka på en fullproppad buss mitt i pandemin eller att förbereda midsommarmiddagen.

Men jag vill ändå peka på dessa 11 september, som påverkat så många människor, säkert inte alla på samma sätt. Man vill hoppas att de som dog i dessa tragedier, de i Chile, Sverige, USA, Afghanistan, Mellanöstern, Nordafrika, att de inte dog förgäves.

Ibland verkar det inte så, när man tittar runt omkring. Det är så mycket elände fortfarande. Men som sagt, man vill hoppas.

Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondent
[email protected]