Minusränta dämpar inte tysk spariver: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönika 7 februari.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin, fredag.

Den som spar han har, så är det onekligen. Men förutom att vara ett faktum så är det också det enda ordspråk om sparandets dygd som jag spontant kommer på, på svenska.

På tyska däremot, kommer jag direkt på tre, och på internet hittar jag snabbt sju till. Det är ingen slump, för oj, vad tyskarna gillar att spara.

I snitt sparar man här elva procent av sin disponibla inkomst, det är ungefär dubbelt så mycket som den genomsnittlige EU-medborgaren.

Inte ens den senaste tidens minusränta i eurozonen har dämpat sparivern, tvärtom.

För trots att man numera i praktiken går back på att sätta in på kontot så är det reda pengar man samlar på hög, 40 procent av de tyska hushållens förmögenhet finns på banken, eller möjligtvis i madrassen, bara tio procent är investerade i fonder, till exempel.

Från min barndom, som i och för sig utspelade sig i grannlandet Österrike, minns jag den nästan mytiska vördnaden för sparboken och att världsspardagen, som i år infaller den 31 oktober, faktiskt var en grej, vi barn köade på banken för att tömma våra skramlande spargrisar i utbyte mot gosedjur och kritor, det här var långt efter Sverige förpassat den där serien om Spara och Slösa till avdelningen för bedagade moralkakor.

Nu kan man tycka att erfarenheten av att ha fått sina besparingar i princip utraderade efter inte bara ett utan två världskrig, och med hyperinflation däremellan, att det borde ha smulat sönder föreställning om att kunna spara sig trygg, men så är det alltså inte.

Och det handlar också om något större, kanske något så högtravande som en pusselbit i den tyska folksjälen, nämligen föreställningen om det moraliskt riktiga och rättrådiga i att kunna skjuta upp en belöning. Eller som ordföranden i de tyska ekonomilärarnas förbund uttryckte det; att inte ge efter för varje köpimpuls, att motverka mentaliteten att kunna unna sig allt genast, till nöds på kredit.

Det är lätt att tycka att den inställningen känns dammig, inte minst när det här fortfarande råder minusränta. Men så var jag nyligen i Tjeckien, där var tionde invånare hamnat i skuldfälla, med stora personliga tragedier som följd. Kanske är det ändå läge att införa världsspardagen i fler länder i Europa, som motvikt i dessa de snabba sms-lånens tidevarv.

I Sveriges fall skulle det i så fall bli en comeback, det visar sig att Sverige var ett av grundarländerna när världsspardagen infördes för snart 96 år sedan.

Caroline Salzinger, Berlin
[email protected]