Misstron som breder ut sig: Alice Petrén, Stockholm

Utrikeskrönika 10 mars 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm tisdag morgon, och just tillbaka från den schweiziska landsbygden och några dygn av födelsedagsfirande av min syster, som lever där bland böljande ängar, kor och röd-vita flaggor.

Syrrans första barndomsbästis Karin var också med och det blev flitiga vandringar i minnets alléer.

Och vi talade om misstro. Eller kanske dess motsats – tilltro.

Jag undrade nämligen om hon kom ihåg den där farbrorn som kom fram i parken, när hon och syrran skulle passa mig och hennes lillebror Nils – mannen som frågade om jag och Nils kunde följa med honom för att bli fotograferade.

– Ja, visst minns jag det, svarade Karin och vi skrattade ikapp.

Allt gick ju bra. Karin och min syster var nio år och Nils och jag var fem. Mannen tog med oss alla fyra till en lägenhet, placerade mig och Nils framför bländande lampor och en kamera och tog sedan rader av bilder där vi, två femåringar, rullade kulor mellan tårna. Som tack fick vi varsin chokladkaka. Fotografen visade sig jobba för Skoman, en stor skoaffär på Norrmalmstorg. Snart var Nils och jag på reklampelare runt om i hela Stockholm.

Våra mammor var knappast glada när vi kom hem och berättade om äventyret men Karin och jag kunde nu, många årtionden senare, ändå konstatera att det hela passerade. Tiden var en annan. Verkligen en annan.

I dag är misstro mot andra i omgivningen något utbrett och när misstron får fäste är den svår att skaka bort.

Efter långlunchen i söndags följde jag med syrrans barnbarn till deras skola. Den låg tyst men träporten var olåst. Och barnbarnen for omkring för att peka ut sina teckningar.

Mitt i hjärtat av Europa finns alltså ändå tilltro till både hederlighet och den andra, den främmande.

Att inte misstro någon är inte självklart detsamma som att hysa tilltro. Någonstans i skärningspunkten där mellan misstro och tilltro befinner jag mig ibland i intervjuer ute i världen. Det händer att jag slås av tanken – vem har jag egentligen framför mig här nu?

Talar den här personen helt sant? Vilka motiv finns bakom det hen säger?
Källkritik är en svår fråga för alla.

På vår redaktion är den förstås ständigt närvarande i form av frågor som: vet vi nu detta? Är uppgiften bekräftad från flera källor? Varför sägs detta just nu och av just denna person?

Utomlands arbetar jag oftast med en lokal person, en fixare, och stämmer av intervjuerna efteråt – om uttalandena verkar korrekta, trovärdiga och rimliga. När okända människor bjuder in mig, eller med mig, och visar sig innerligt generösa, skäms jag ofta efteråt över min bristande tilltro.

All desinformation, manipulation och lögn som sprids via internet gör oss alltmer misstrogna – kanske en begriplig försvarsattityd, men nog vore det mycket roligare att kunna ha kvar tilltron till en farbror som vill fotografera – även idag.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent
[email protected]