När luften i Minsk blev lättare att andas: Johanna Melén, Minsk

Utrikeskrönika 1 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Minsk, tisdag

Dagen efter presidentvalet i Belarus stötte jag ihop med Tatjana på en gågata i Minsk. Hon presenterade sig som snart pensionär. Hon var på väg till sitt arbete. Hon hade inte röstat på Aleksandr Lukasjenko och hon trodde inte att så många andra heller hade gjort det. Ändå hade han utropat sig till segrare med drygt 80 procent av rösterna.

Tänker du gå ut och demonstrera? Frågade jag. Nej, sa Tatjana, inte om inte väldigt många går ut, hundra tusen går ut. Sedan gick hundra tusen Minskbor ut, i protest mot valfusk och mot polisvåld.

Kanske gjorde Tatjana det också.

För till slut händer det, nästan alltid lika oväntat och euforin det väcker går att ta på.

Under mina regelbundna besök i Belarus sedan presidentvalet här för drygt tre veckor sedan har jag ofta tänkt mig tillbaka till ett råkallt Moskva i december 2011 och de massiva protester som ett fuskkantat parlamentsval utlöste den gången. Hur man i Moskvakvällen plötsligt kunde höra ropen från tusentals människor om att "Putin är en tjuv" och att "Ryssland ska bli fritt".

Känslan av att nu har det hänt, folket har vaknat, den demokratiska revolutionen är nära.

Fast revolutionen den gången uteblev, tröttheten infann sig och makten satt kvar.

Hur det ska gå i Belarus vet ännu ingen.

I Ryssland vände utvecklingen istället åt motsatt håll, med än mer repressiva lagar, med långa fängelsestraff för demonstranter. Politikern Boris Nemtsov, som stod högst upp på barrikaderna då, sköts några år senare till döds. En annan, Aleksej Navalnyj, ligger i koma på sjukhus efter att troligen ha blivit förgiftad.

I Belarus är lagarna redan så repressiva de kan bli så vilka andra medel makten kan ta till för att stoppa protesterna vill man helst inte tänka på.

Men oavsett utveckling finns en sak som kvarstår, bilden av en ledare som nästan ynkligt klamrar sig fast och med metoder som mer än något annat väcker lusten till skratt och träffsäkra skämt.

Så som man skämtat om Rysslands president Vladimir Putin och hans ridturer i bar överkropp, stordåd i hockeyrinken eller som läderklädd knutte på motorcykel.

Lika förevigad är nu bilden av Aleksandr Lukasjenko klädd i skottsäker väst och med en kalasjnikov i näven samtidigt som tiotusentals Minskbor fredligt demonstrerar mot hans styre.

Det sägs ibland att när folket börjar skratta åt sina ledare då är ledarens tid redan över.

Jag vet inte om det stämmer men i Minsk finns i alla fall en känsla av att luften den senaste tiden har blivit lättare att andas

Johanna Melén, utrikesreporter
[email protected]