När New York Times kom till stan: Erika Gabrielsson, Helsingfors

Utrikeskrönika den 6 februari 2019. Helsingfors.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helsingfors, onsdag

Ibland krockar den lilla världen med den stora på ett så märkligt sätt. Något fjärran kommer så nära inpå det riktigt personliga.

Jag ska försöka förklara vad jag menar. Men vi får börja med en nyhet som dök upp i medier världen över för ungefär ett år sedan. I mars ifjol gjorde jag en krönika om att FN:s årliga "World Happiness Report" visste berätta att Finland är världens lyckligaste land.

På julafton publicerade New York Times en artikel med rubriken ”It’s Cold, Dark and Lacks Parking. But Is This Finnish Town the World’s Happiest?”, fritt översatt: det är kallt, mörkt och ont om parkeringsplatser, men är den här finländska staden världens lyckligaste.

Det handlade om den lilla ort med knappt 10 000 invånare där jag vuxit upp, cirka 20 minuter med tåg väster om Helsingfors. Artikeln väckte många tankar och gav en sorts absurd bild av hur en amerikansk reporter från en av världens främsta tidningar, beskrev sina upplevelser av det som varit min lilla värld i 18 år.

Orsaken till besöket var att Finland utsetts till världens lyckligaste land och invånarna i min gamla hemstad är enligt en undersökning de nöjdaste.

Hade någon berättat för mig då jag i och för sig hade det hur bra som helst, men ändå tidvis var en ångestfylld tonåring som drömde mig bort - att jag bodde i världens, ja VÄRLDENS lyckligaste stad, hade jag sannolikt satt mig ner på den lilla bryggan vid det lilla rofyllda träsket och ropat i skyarna: om det här är det bästa ni har att ge mig så vill jag inte vara med!

Det var en bra och intressant artikel. Här är de saker jag främst fäste mig vid.

Brist på parkering, alltså. Den längsta sträckan att gå i min gamla hemstad är knappt 2 km skulle jag gissa. Som barn och tonåring gick man eller cyklade för det mesta.

Att det bara finns en restaurang. Det är faktiskt en stor kontrast till många små amerikanska städer jag har besökt där utbudet på matställen är mycket stort.

Jag visste verkligen inte att det en vardagskväll är mest action på det som heter medborgarinstitutet, ett ställe där man kan ta olika kurser. Synd att jag inte visste det som tonåring.

Trots att orten är liten finns här otaliga hobbymöjligheter, såväl motion som kultur. En bild i artikeln föreställer de motionstrappor som har byggts intill stadens slalombacke (ja, det finns en sådan!). Motionstrappor är populära i Finland och jag måste medge att det är en fantastisk grej i all sin enkelhet: trappor där vem som helst kan träna när som helst. Jag vet inte varför det gläder mig att det lyfts fram, men det värmer mitt hjärta.

Erika Gabrielsson, som för 20 år sedan tog jätteklivet och lämnade Grankulla för att flytta 1,5 mil bort till Helsingfors
[email protected]