Ny våg av kinesisk patriotism: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan onsdag 9 oktober.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Peking, onsdag.

”Hörru du, varför är utlänningar så fördomsfulla mot Kina för?”

Jag får frågan av en man i tjugoårsåldern, som med sin flickvän ockuperar delar av det bord jag precis paxat ett par stolar vid. Det är middagstid och luften på restaurangavdelningen i gallerian är fylld av matos.

Jag undrar vad han menar.

”Utlänningar ser alltid ner på Kina”, svarar min ofrivillige bordsgranne. ”Kina är det bästa landet i världen, eller hur?”

Hans flickvän skruvar på sig och ser besvärad ut —och paret reser sig för att gå. De har ändå ätit klart och kanske blev situationen lite pinsam ändå.

Men frågan hänger ändå i luften i samband med 70-årsfirandet av Folkrepubliken Kina och flera gånger stöter jag på variationer på samma tema:

”Kina är ett bra land, eller hur?” säger en.

”Bättre än USA, eller vad säger du?” säger en annan.

När jag flyttade till Peking första gången för åtta år sedan var frågorna av en annan typ:

”Hur är det där du kommer ifrån, bättre än här, eller hur?”

Det pratas ofta om det nya, självsäkra Kina. Och det var också huvudtemat i nationaldagsfirandet förra veckan, som var ett frosseri i nationella bedrifter: järnvägar och atombomber. Rymdraketer och OS-medaljer. 70-årsdagen var kommunistpartiets milstolpe i den kinesiska nationens ostoppbara marsch framåt för att nå ”Fuqiang”(富强): Makt och välstånd.

Fuqiang – det är viktigt. Det var alla jag pratade med i dagarna kring nationaldagsfirandet överens om. Kina har blivit ett stort land igen, sade de, i ett eko av den patriotiska propaganda som ständigt är närvarande. Den visas på tv-skärmar i tunnelbanan. I sociala medier. Affischer på stan. I filmer, musik och i skolan.

Visst, om inte majoriteten av kineserna faktiskt fått det ekonomiskt bättre så hade inte budskapet gått hem. Dummare än så är man inte. Men, få eller inga alternativa bilder erbjuds, det finns ingen politisk opposition, avvikande åsikter får inget utrymme, då censuren skruvats åt.

Patriotism i Kina är inget nytt. Den kommer och går i vågor. För tjugo år sedan slog en annan röd våg mot stranden, efter att USA, i det de sagt var ett misstag, bombat Kinas ambassad i Belgrad under Balkankriget 1999. Peking-OS 2008 i kombination med jordbävningen i Wenchuan samma år var kulmen av en andra våg.

I år finns liknande jordmån med protesterna i Hongkong, som inte har fastlandskinesernas sympati, och handelskriget med USA. Tillsammans med 70-årsfirandet skapar de en ny våg kinesisk patriotism som har frisk vind i ryggen och öppet hav framför sig.

Björn Djurberg, Peking
[email protected]