Om kyrkan, julen och hiv: Samuel Larsson, Maputo

Utrikeskrönika 4 december 2019.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Maputo, onsdag.

Det är advent, och i söndags var vi i kyrkan här i Maputo. Vi trängde in oss i de fullpackade bänkraderna i förhoppningen om att kyrkoårets första söndag skulle bjussa på tända adventsljus, “Bereden väg för Herran” och en första förnimmelse om att julen är på ingång.

Det var en fin gudstjänst, men något klassiskt adventsmys blev det inte. Istället ställde sig den unga prästen i talarstolen och påminde om att det var internationella aidsdagen. I sin predikan uppmanades alla vi i de trånga kyrkbänkarna att ägna adventstiden och väntan på Jesusbarnet åt att inkludera och omfamna den ofta utsatta skara människor som lever med hiv. Att bryta stigmat och stå upp för deras rätt till ett värdigt liv.

Ett ovanligt tema för en adventsgudstjänst kanske, men för den unge prästen var detta utan tvekan en helt naturlig konkretisering av julens budskap.

Det här med situationen för människor som lever med hiv och aids är kanske en lite abstrakt sak för många i Sverige, så här kommer lite fakta:

I dag lever ungefär 40 miljoner människor i världen med hiv, och en mycket stor majoritet av dem bor här i Afrika söder om Sahara. Men över 60 procent av dem har också tillgång till antiretrovirala mediciner – ofta helt gratis – och kan behålla ganska god hälsa.

Varje år smittas ungefär 1,7 miljoner människor med hiv, men det är bara ungefär hälften så många som när epidemin var som värst på 90-talet. Antalet aidsrelaterade dödsfall har också mer än halverats senaste femton åren.

Det finns två bilder här. Å ena sidan har arbetet med att minska spridningen av hiv gjort stora framsteg. Men å andra sidan är den mänskliga katastrofen fortfarande enorm. Särskilt här i Afrika.

Och för de miljoner som lever med smittan så är stigmatisering och osynliggörande en del av vardagen. Kränkningar och diskriminering är vanligt inom hälsovård, utbildning och arbetsmarknad. Dessutom drabbar viruset också oftare grupper som redan är utsatta: tonårsflickor, fattiga, hbtq-personer, sexarbetare och kvinnor utsatta för sexuellt våld.

Så när en ung präst insisterar på dessa människors lika värde och rättigheter i samhället, så talar det rakt in i ett öppet sår i många afrikanska samhällen. Det rycker hänsynslöst bort bekväma skygglappar, undanflykter, moralism, fördomar och skämskuddar, och tvingar oss alla att se världen som den ser ut – och faktiskt försöka göra något åt det.

I Afrika är kyrkan en enorm maktfaktor – på ett sätt som ibland är svårt att förstå från en svensk horisont. Men den är också som folk är mest. En del kyrkor gör gott, andra gör det inte. Och ingen kan förneka den skada kyrkan gjort på just hiv-området. Hur predikningar om hiv som Guds straff har ökat stigmat och lidandet. Hur motstånd mot preventivmedel har bidragit till ökad smittspridning.

Men när den är som bäst så står kyrkan där mitt i utsattheten och delar kampen och smärtan.

Här i Maputo var första advent definitivt ett sådant tillfälle.

Samuel Larsson, Maputo
[email protected]