Om sockervadd och militärkupper: Samuel Larsson, Maputo

Utrikeskrönika den 23 maj 2019. Maputo.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Maputo torsdag.

Maktkampen mellan militären och demonstranterna i Sudan verkar kunna pågå för evigt. Efter att diktatorn Omar al-Bashir störtades av militären i april så har det varit en lång räcka samtal där kuppmakarna och civilsamhället inte är överens om vem som ska leda det stora landet. Under hela den tiden har tiotusentals demonstranter i en enorm folklig maktdemonstration parkerat sig i centrala huvudstaden Kharoum för att pressa militären till att släppa makten vidare till ett civilt styre.

Och så där har det sett ut i över en månad. Nästan varje dag läser jag tämligen torra texter från nyhetsbyråerna om nya samtal, nya förhandlingar - den sa det, den andra sa nått annat. Man är fortfarande inte överens och egentligen går processen just varken framåt eller bakåt. Och de folkliga demonstrationerna bara fortsätter. De sitter där, och just inget händer.

Åtminstone är det så den dramatiska revolutionen i Sudan kan berättas - torrt trist och sakligt. På plats är det naturligtvis en helt annan bild. Jag var där nyligen och jag önskar att jag i nyhetssammanhang oftare fick anledning att berätta om det myllrande liv och kaos som faktiskt omger denna protest.

Jag pratar alltså om sockervadden, om ansiktsmålningen och de schackspelande ungdomarna. Om isglassen, poesin och konsten. Om jazzen i tälten, barnteatern och om muralmålningarna som växer fram. Om debatterna, te-serveringarna, vänligheten och den välorganiserade distributionen av vatten till alla tiotusentals människor som söker sig till demonstrationsplatsen varje dag - trots 45 gradig torr ökenhetta. Om att hela den historiska revolutionen egentligen mest av allt liknar en bättre kulturfestival. Med barnfamiljer, ungdomar, gamlingar, människor i alla åldrar och från alla samhällsklasser.

Och militären då? Tja, ute på det enorma protestområdet som demonstranterna spärrat av mitt framför militärens högkvarter minglar soldaterna som alla andra. Sitter och tjabbar med gamla bekanta på serveringarna som poppat upp här och där. Dansar med till musiken och ser ut att trivas rätt bra. Självklart har de tungt beväpnade kollegor i närheten ständigt redo att ta i med sina ökända brutala hårdhandskar, men ännu så länge har militärjuntan visat återhållsamhet och medan förhandlingarna pågår mellan parterna, passar många militärer på att njuta av ansiktsmålning, jazzmusik och sockervadd som alla andra.

Är det verkligen såhär folkliga resningar i diktaturer brukar gå till undrade jag när jag gick där på gatorna i Khartoum. Tja, inte överallt kanske men tydligen fullt möjligt. Där det finns människor finns det liv och kaos. Tänk på det nästa gång du hör om ett dramatiskt politiskt skeende någonstans och jag eller någon av mina kollegor bara berättar om maktspelet, positionerna och förhandlingarna. Tänk då på sockervadden. Tänk på isglassen.

Samuel Larsson, Maputo
[email protected]