Om terror hemma och någonstans långt borta; Ekots Samuel Larsson, Maputo

Utrikeskrönikan den 21 januari 2019. Maputo

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Maputo måndag.

Är det någon skillnad i hur västerländsk media skildrar terrordåd som sker på hemmaplan och terrordåd som sker någonstans långt borta?

Ja, nyss hemkommen från Nairobi så är det den frågan som dröjer dig kvar. Ni har säkert inte missat att det skedde ännu ett blodigt terrordåd där i början av förra veckan. Ett dåd som trots all sin fasa förmodligen kommer gå till historien som ännu ett terrorattentat som skedde någonstans långt borta.

Och frågan är alltså om det på något sätt påverkar vår - alltså vi i internationell media - vårt sätt att rapportera. Frågar du en kenyan idag så råder det inget tvivel om den saken. För något hände som förändrade bilden av utländsk media i Kenya under de fruktansvärda dagarna i förra veckan.

I en av sina artiklar om attacken valde tidningen New York Times att illustrera med en bild inifrån ett café på terrorplatsen. Det är en fruktansvärd bild. Döda kroppar sitter kvar på sina stolar, men har lagt sig i onaturliga ställningar över borden. Kläderna är blodiga, maten ligger spridd runtomkring. Men de sitter kvar vid borden. De dog mitt i en måltid.

När bilden publicerades pågick attacken fortfarande. Anhöriga var inte underrättade och personerna på bilden skulle kunna kännas igen. Avskyn, indignationen och ilskan som publiceringen omedelbart väckte i Kenya var enorm. Frågan som ställdes var om New York Times verkligen skulle publicera en liknande bild om det handlade om en attack i New York. Det underförstådda svaret var nej, och anklagelserna började hagla. Om rasism, om hur afrikaner förnekas den värdiga mediebevakning vita människor åtnjuter ända in i döden. Om hur journalistikens hysteriska jakt på klick lämnas att löpa amok helt utan moralisk kompass när det handlar om Afrika.

Rimliga frågor som förtjänar ärlig dialog. Men det stannade inte där.
Nä, sociala medier i Kenya är inte olika resten av världen och snart var internationella journalister i Kenya i allmänhet och New York Times korrespondent i Kenya i synnerhet måltavla för en shitstorm av hot, hat, lögner och medvetna missförstånd. Att bildsättning är beslut som tas av en redaktör på centralredaktionen, knappast av en korrespondent på plats, var en detalj ingen var intresserad av.

Hursomhelst. Hade New York Times förstått vilket PR-haveri de var på väg att skapa hade de såklart bara kunnat byta ut bilden och be om ursäkt. Det fanns gott om andra bilder som visade terrors fasa utan att vara lika explicita. Men nej, istället försvarar de publiceringen och låter bilden ligga kvar. Där ligger den än idag och uppfattas av många i Kenya som ett bevis på internationell medias koloniala arrogans.

Nu har det gått några dar och även om utländska mediers anseende i Kenya är stukat så har dammet börjat lägga sig. Men grundfrågan, den grunnar jag vidare på: den där bilden, den tror jag inte jag skulle ha publicerat. Men det finns så många andra nyanser i det här yrket - skulle jag på något sätt agera annorlunda under ett terrordåd i till exempel Malmö än jag gjorde i Nairobi? Ja, förmodligen. Och det stör mig.

Samuel Larsson, Maputo
[email protected]