Osorterade minnen från tre år i Afrika: Samuel Larsson, Afrikakorrespondent

Utrikeskrönika 9 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Skåne, tisdag.

Det är dags att runda av som Afrikakorrespondent. Knyta säcken kring tre års bevakning av dramatik och vardagligheter, hopp och förtvivlan från Afrikas alla vilt skiftande hörn. Och nostalgikern i mig blickar bakåt, korren i mig försöker sammanfatta och summera.

Det är för spretigt: 50 länder, en dryg miljard människor, hundratals nyhetshändelser, mängder av resor. Var finns linjerna i allt det? Nä, det blir ingen krönika som kastar ett förklaringens ljus över alltihop. Istället är det som seglar upp till ytan en lång rad osorterade ögonblick som fastnat i minnet.

Jag minns till exempel mötet den eritreanska flickan i Addis Abeba, som på grund av fyrkantiga svenska myndighetsbeslut inte kunde återförenas med sin mamma i Sverige.

Och jag minns hur min chaufför och jag, efter att vi besökt några av de många bevarade slavforten i Ghana, satt i bilen och sjöng Bob Marleys “Redemption song”. Ingen av oss kunde hela texten, men det fanns inget annat man kände för att sjunga där och då. Och jag minns hur vi stannade för att tanka och pratade med en man som sålde begagnade dubbdäck i 35 graders värme. De är billiga, sa han, ingen vill ha dem.

Och jag minns mannen som under pågående militärkupp i Sudan stack in huvudet i min mc-taxi och förtroligt viskade “We want a civilan government”, innan han försvann vidare ut i Khartoums trängsel.

Och jag minns kvinnorna i Kampala som sydde bilklädslar i afrikanska vaxtyger, och hoppades snart kunna erövra hela världen med sina unika designer.

Och jag minns en adventsgudstjänst i katedralen i Kinshasa där en man kom fram och utgav sig för att vara svensk-kongolesiska artisten Mohombis pappa.

Också minns jag grönsakshandlaren i Sydafrika som hade skrivit en rasistisk dikt om andra afrikaner som han reciterade för mig med stor inlevelse.

Och jag minns det generade flinet och den flackande blicken hos soldaten i Zimbabwe när glädjerusiga unga kvinnor la armarna om honom och tog selfies, timmarna innan Robert Mugabe avgick under arméns stenhårda tryck.

Och en annan soldat, långt därifrån, på gränsen mellan Etiopien och Eritrea, som efter det historiska fredsavtalet nu brukade laga mat ihop med sina forna dödsfiender.

Och på tal om historia.

Jag minns ett flyktingläger i Uganda där jag hamnade på den skola där Rwandas långvarige president Paul Kagame hade gått som barn och flykting i ett främmande land. Och hur de fyra små flickorna jag träffade några timmar senare, som nyss flytt från inbördeskrigets Kongo, dyblöta och rädda i det oförsonliga hällregnet. Hur de lekte en klapplek, inte olik en jag själv lekte som barn. Och jag minns hur jag undrade om någon av dem också skulle bli president en dag.

Ja, alla dessa människor och möten. Några av dem har jag berättat om i radio, de flesta fick ni aldrig höra om. Men de är inte bara mina nostalgiska minnen, det är också svindlande att tänka på hur alla de här människorna kommer fortsätta vara en del av Afrikas samlade utveckling framåt. Vilket privilegium det varit att få träffa dem och hur jag för var och en så gärna vilja veta hur det gick.

Tack för att du har lyssnat.

Samuel Larsson, snart före detta Afrikakorrespondent
[email protected]