Överlever kindpussen? Alice Petrén, migrationskorrespondent

Utrikeskrönika 12 maj 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, tisdag morgon.

Maj månad och veckorna går.

Jag tänker tillbaka och minns så väl vad jag gjorde strax före klockan tre på eftermiddagen 11 september 2001, när jag hörde att två flygplan hade kraschat in i World Trade Center i New York.

Yrvaken efter tuppluren efter ett morgonpass på Ekot, slängde jag mig på telefonen och den första som jag fick tag på var min lillasyster.

– Tredje världskriget har just brutit ut, utropade jag skrämd.

Hon hade inte ens hört nyheten och förstod inte mycket av mina virriga, stora ord där hon satt fokuserad på sina arbetsuppgifter.

De flesta minns nog den dagen, som blev en bladvändare i historien.

Med 9-11 gick världen in i ett helt nytt säkerhetstänkande. Det blev mer av ett polissamhälle med terrorbekämpning, övervakningskameror och nya och åter nya säkerhetsföretag. På flygplatser infördes rigorösa kontroller av allt från skosulor, hårgelé och vattenflaskor. Mer eller mindre överallt sattes det upp kontroller, vilka vi numera har vant oss vid.

Med coronapandemin vänder vi åter ett blad i historien.

Vår tillvaro kommer att förändras socialt och hälsokontroll blir ett ytterligare ett raster över våra liv.

Världen har visserligen genomlevt pandemier tidigare. Asiaten år 1957 tog enligt FN:s hälsoorgan WHO cirka 2 miljoner liv i världen. Covid-19 har hittills lett till drygt 285 000 människors död, enligt Worldometer, men vi har ännu inte facit och medan mediabevakningen då 1957 var blygsam är informationsflödet ett annat i dag.

I mitten av mars när covid-19 fick fäste i Sverige kom flera mejl från en kär gammal vän, som levt här länge men som inte är född här. Hon var upprörd. Hon hade läst artiklar av utländska läkare. Vad sysslar Sverige med, varför stängs inte skolorna genast? undrade hon.

Hon visade sig inte vara ensam. Praktiskt taget alla mina utlandsfödda vänner har trots många år i Sverige ifrågasatt den svenska modellen. De har trotsat skolplikten och tagit sina barn ur skolan. Jag har full respekt för deras oro. Vi gör alla vad vi behöver i dessa tider. Men måtte vi inte börja peka finger över varandras beteenden – det kan oroa mig.

Av tradition har avtal kunnat slutas genom ett handslag, men vill någon verkligen ta mig i hand framöver? Vem vill sitta nära mig på ett tåg, en restaurang eller en bardisk? Vem vill ge mig en kram för att gratulera mig vid något högtidstillfälle? Kommer vi behöva hälsokontrolleras innan vi går in på offentliga ställen framöver?

Kindpussen, som i Frankrike i alla fall känns naturlig och varm – överlever den coronaviruset?

Det växte fram ett kontrollsamhälle efter 9-11. På samma sätt kommer det nu förmodligen att fyllas på med nya sociala regelverk över hur vi tillåts bete oss.

På gott och på ont.

Alice Petrén, migrationskorrespondent
[email protected]