På coronacykel i Bryssel: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 12 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bryssel, fredag.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon vidare cyklist. Jag äger inte ens en cykel. För flera år sedan fick jag pengar av min sambo i födelsedagspresent för att köpa en men jag kom aldrig till skott och pengarna spenderades på annat.

På så sätt är jag faktiskt en ganska typisk Brysselbo.

För Bryssel är ingen cykelstad. Det är en stad anpassad för bilar. Eller kanske snarare för automobiler. För det här går långt tillbaka i tiden när den allmänna tanken var att man skulle jobba i stan, bo utanför och varje dag pendla fram och tillbaka med bil. Det syns inte minst av antalet parkeringsplatser. Det sägs finnas en miljon i stan, alltså nästan en per person.

Inte alltför länge sedan kunde man till och med parkera rätt på Grand-Place, det vackra torget mitt centrum omgärdat av stadshuset och andra byggnader från 1400-, 1500- och 1600-tal. Det är ungefär som att parkera mitt på Stortorget i Gamla stan i Stockholm.

Visserligen togs beslut 1972 att rensa torget från bilar. Men det blev högljudda protester och inte förrän 1991 kunde beslutet genomföras. Och inte kostar det särskilt mycket att parkera heller. Avgiften i vår hemkommun är tio euro.

Inte per dag.

Inte per månad.

Utan per år.

Och medan du kan parkera nästan överallt i stan så kan du på samma sätt också köra nästan överallt. Få gator är reserverade för gångare eller cyklister, och bilvägarna går ofta över promenadstråk och rätt igenom parker.

Men kanske att bilens dominans i Bryssel kan vara på väg bort. För i och med coronapandemin har man nu börjat bereda väg för cyklister.

För att undvika än värre bilköer och trängsel i kollektivtrafiken så har folk uppmanats att cykla till jobbet. Och Bryssel stad har gjort om 40 kilometer bilväg till cykelbana. Till och med på Rue de la Loi, den hårt trafikerade fyrfiliga gatan som skär igenom EU-kvarteren. Cykelförespråkare har beskrivit detta som en revolution, som de hoppas ska bli permanent.

Det har blivit lite av en revolution även för mig. För jag har börjat cykla.

Inte på min egen cykel eftersom jag aldrig köpte någon för de där födelsedagspengarna jag fick. Jag har heller inte kunnat köpa någon för egna intjänade pengar eftersom butikerna varit stängda. Så det har fått bli min sambos cykel, som är något för liten.

Det är sjukt jobbigt. För även om jag tränar ganska mycket och kan springa långt så får jag mjölksyra av minsta lilla uppförsbacke. Mina pinnsmala löparben verkar helt saknar cykelmuskler.

Men jag hoppas att de ska växa till sig, kanske i takt med Bryssels cykelbanor.

Andreas Liljeheden, på en sprillans ny cykelbana på Rue de la Loi, i Bryssel
[email protected]