Rädsla en skitkänsla: Alice Petrén, migrationskorrespondent

Utrikeskrönika 3 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris torsdag morgon

Här inleddes igår terrorrättegången efter de dödliga attackerna på satirtidningen Charlie Hebdo och den judiska matbutiken Hypercacher i januari 2015. Det är spänt i rättssalen, sa tevereportern på förmiddagen och berättade att tio av de anklagade för inblandningen i dåden satt i två glasboxar.

Det lät som rättssalen i Madrid efter de islamistiska terrorattackerna mot de fyra tågen i mars 2004, då 192 människor dödades. Jag minns det som en hård obehaglig stämning, jag var den enda utländska journalisten som fått tillstånd att komma in medan alla stora tevebolag var utanför på gatan.

På eftermiddagen igår var jag med i P4 Extra och programledaren Erik Blix spelade upp hur skotten lät här i Paris den 7 januari 2005. Jag bara rös. Den fruktansvärda dagen kom tillbaka. Det var råkallt och jag stod hela eftermiddagen och rapporterade där terroristerna några timmar tidigare hade skjutit vilt och ropat Allah Akhbar, helt kallsinnigt.

Det var poliser, blommor, journalister och ambulanser som rullade fram med påslagna blåljus, men helt tysta – för alla var ju redan döda.

Frankrike har en ny generation terrorister sedan 2012 - de självradikaliserade. Det är franska medborgare, en del konvertiter och för några dagar sedan kom uppgiften att 8 132 är klassade som säkerhetsrisker.

Skam – vilken skitkänsla, såg jag någon skriva häromdagen och jag tänker Rädsla - vilken skitkänsla.
Världen har sällan haft det så bra materiellt och ändå är det rädsla som går genom våra samhällen.

Den brittiska veckotidningen The Economist har på sitt omslag rubriken What Putin fears - Vad Putin fruktar? Texten handlar om protester i Ryssland och Belarus och ledarskribenten utgår ifrån att Putin är skakad, för varför ligger annars oppositionsledaren Navalnyj förgiftad på sjukhus? står det.

"Regimer som styr med rädsla, lever i rädsla" - står det längre ner.
De senaste sjutton åren har jag med några korta avbrott arbetat som utrikeskorrespondent ute i världen i miljöer där många är rädda. Neapel, Paris förorter, Kongo, Bangladesh – alltså inte bara flyktingar som inte vet om och hur de ska överleva, utan tjejer som inte vågar gå i mörker, barn som är rädda och tvingas bli springpojkar åt större killar på gatan, föräldrar som är rädda att förlora sina barn, förlora sina jobb, klimatet och nu covid-19.

Vilken eländeslista detta blev och hur ska jag kunna avsluta denna krönika utan att låta krystad. Så jag rundar av med ord om att covid-19 har påmint i alla fall mig om att varje dag är värdefull och inte självklar. Och i övrigt finns det tyvärr stor anledning av vara orolig i vår tid över demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet.
De som lever i rädsla, styr med rädsla, stod det i Economist.

Alice Petrén, migrationskorrespondent
[email protected]