Rakt in i en pandemi: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 15 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris, tisdag.

– Excusez-moi, monsieur.

Jag vänder mig direkt till vakten:

– Kan ni säga till er kollega vid entrén att inte släppa in fler besökare nu, för det är väldigt trångt här uppe och det pågår ju trots allt en pandemi?

– Madame, det är därför alla har MUNSKYDD.

Jag befinner mig på ovanvåningen av Claude Monets hus i Giverny några mil utanför Paris. Framför trappan ner blir det stopp, och fler pensionärer trycker på bakifrån. Nog för att de giftgröna fönsterluckorna är vidöppna ut mot den färgsprakande trädgården, men luften står helt stilla i högsommarvärmen och jag kastas här mitt bland alla silverfärgade hårsvall direkt tillbaka till vårens alla rapporter från intensivvårdsavdelningarna hemma.

– Hej! Jag är från Sverige och jag har en uppmaning till er alla här. HÅLL AVSTÅND! Munskyddet är ett komplement inte ett hundraprocentigt skydd.

Nä, det sa jag inte, men jag har sällan känt mig så svensk som där och då.

Som nyanländ identifierar jag nämligen dagligen käppar i de allt snabbare rullande myndighetshjulen för att få stopp på den ökande smittspridningen:

Avståndet på en meter, som är de rekommenderade avståndet här, hålls mellan borden på uteserveringarna. Inte mellan människorna, och när man äter och dricker behövs inga munskydd här.

Folk står automatiskt närmare varandra med munskydd för att man hör sämre.

Diskoteken är stängda men det hindrar inte unga från att festa privat, utan munskydd.

Många skydd sitter under näsan. "Då hjälper de inte", säger experterna. Det gör de inte heller om de tas av för en kindpuss...

Så sent som i förrgår var det en i princip munskyddslös folkfest i smittdrabbade Marseille efter fotbollssegern över Paris Saint Germain.

Det är bara i covid-19-test-köerna och på TV som jag ser att folk regelmässigt håller avstånd.

Lever de i förnekelse av situationens allvar? Förstår inte de unga sitt ansvar?
Jag undrar och känner mig lätt mörbultad i denna massiva kulturkrock.

Samtidigt kan jag konstatera att myndighetskommunikationen också är helt annorlunda.

Här är det primära budskapet tveklöst: Lev på nästan som vanligt så att ekonomin kommer igång, men bär munskydd.

Inte som hemma: "Stanna hemma om du är sjuk" och "Håll avstånd".

I helgen kom dock ett litet tecken på en ny strategi från de franska myndigheterna. Socialdepartementet publicerade då en informationsfilm, som genast började kallas "Chock-filmen".

Den visar hur gulliga barn och barnbarn med hjälp av pussar och kramar, tar hem smitta från jobb och skola, till sin vackra mormor som fyller år och firas stort, så att hon blir sjuk och hamnar i respirator.

Realistisk och nödvändig, menar försvararna. Det är av familjen som många smittas. Okänslig och skuldbeläggande, rasar kritikerna.

Jag, jag fortsätter att intresserat följa utvecklingen här med mina svenska glasögon.

Marie Nilsson Boij, Paris
[email protected]