Regler från landet som givit oss Christiania: David Rasmusson, Öresund

Utrikeskrönikan 29 april 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Öresund, onsdag.

– Min värld håller på att rivas sönder, sa Thomas när jag träffade honom för några veckor sedan.

Han är dansk, jobbar i Köpenhamn men bor i Malmö sedan 18 år. Han lever liksom jag i gränslandet. Ett gränsland som i så många år knappt varit märkbart, men där skillnaderna nu blivit att skarpare.

Och ja, min värld rivs också sönder.

Jag vet inte hur det är för resten av er, men när man som skåning pratar om olika länder man varit i nämner man inte ens Danmark. Det är så självklart att man varit där. Danmark är ju inte ens utlandet, inte på riktigt i alla fall.

Men det har blivit det nu, utlandet alltså.

Numera möts jag av dansk polis och militär på den checkpoint som satts upp på den konstgjorda ön Pepparholm i Öresund när jag ska ta mig från Malmö till Köpenhamn. Poliserna som kontrollerar mina dokument och identifikationshandlingar som bekräftat att jag är jag och att jag har rätt att passera den annars stängda gränsen är vänliga. Oftast får jag ett “det er i orden, go tur” som svar, men ändå – en checkpoint på Pepparholm.

Det är inte bara den fysiska, påtagliga gränsen som numera gör det tydligt att Sverige och Danmark i dessa dagar verkligen är två olika länder.

Som ni säkert vet har Danmark under coronakrisen infört striktare restriktioner än Sverige. Skolor har varit stängda, liksom offentliga lokaler som gym och köpcenter. Alla som kan jobba hemifrån gör det, restaurangerna får bara servera hämtmat, många butiker har slagit igen portarna och det är förbjudet med samlingar på fler än tio personer, med mera, med mera.

Som medborgare i gränslandet innebär det här att man blir lite schizofren. När jag är i Danmark uppför jag mig givetvis som dansk, jag vill ju inte ge dem en anledning att strama åt reglerna ytterligare, så att jobbpendling också plötsligt förbjuds. Jag håller två meters avstånd, jag använder mig av att mikrofonstativ när jag ska intervjua någon för att inte komma för nära, jag spritar händerna innan och efter jag går ut ur en butik.

Svensken i mig tycker i hemlighet att danskarna överdriver. Jag förundras också över att folket i landet som gett oss Christiania blivit sådana regelivrare.

När jag kommer över på den svenska sidan igen vaknar dansken i mig. Jag säger givetvis inget men så diskret som möjligt zickzackar jag mig fram på Malmös gator för att undvika att komma för nära någon. Jag går inte in i en affär där det är för mycket folk och när jag ser hur bänkraderna fylls till bredden utanför det glasscafé som ligger i kvarteret där jag bor, så blir jag på nytt lite förundrad.

Hur kan det komma sig att landet som givit oss Systembolaget kunnat bli sådana rebeller?

David Rasmusson, för P1-morgon, från gränslandet
[email protected]