Rökt för skräckproducerande polismaskin: Jesper Lindau, Moskva

Utrikeskrönika 25 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Moskva, fredag.

De här skriken kommer från Minsk. Huvudstaden i Belarus, den där diktaturen 70 mil sydöst om Gotland.

Det är kvinnor, både unga och gamla, som omringat några muskelstinna poliser. De säger nej! Här blir det ingen som blir bortförd.

Med sina kroppar och röster förnekar kvinnorna de här männen att få fortsätta föra bort människor anonymt.

Kvinnorna kastar sig fram och drar av poliserna deras svarta läskiga skidmasker med hål för ögonen, som gör att de anonymt kan glida runt i Minsk i mörka minibussar, kasta sig ut, ta någon människa med en flagga, släpa in dem i den lilla minibussen och försvinna iväg.

Ensamhet.

Du vet inte vem det är bakom masken, vem som släpar iväg dig över asfalten, vart de ska föra dig, vad som händer på vägen dit, vad som händer inne i häktet. Då är du väldigt ensam.

Det är nog syftet med de här snabba gatuattackerna. Det är ett sorts skräckstraff som av anonyma poliser på måfå utdöms till de som demonstrerar tillsammans. Det är en varning, så att du aldrig mer går ut och protesterar ihop med andra, så att du ska tvingas välja att fortsätta vara ensam i en diktatur.

Men det här hundratalet kvinnor, en vanlig protestdag i Minsk, de visar när de förvägrar polismännen att få ta deras systrar i ett gathörn, de visar att på lång sikt så är det helt rökt för den här skräckproducerande polismaskinen.

Oavsett hur det går för Aleksander Lukasjenko, han som i all hemligt lät sig sväras in som president i veckan, helt utan folklig närvaro för att bevittna det, var han helt ensam. Oavsett hur många av hans farbröder som satt i den där pampiga salen.

Oavsett hur det går för honom, så är det nog kört för ensamheten i Belarus, eftersom så många, gör så enormt mycket tillsammans.

Jesper Lindau, Moskva
[email protected]