Skidor en del av den svenska integrationen: Hanna Sahlberg, Stockholm

Utrikeskrönika 25 februari 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, tisdag.

Stockholmarna har sportlov. Det är lite tomt i radiokorridoren. Virus. Det ska jag göra program om. Coronaviruset som lamslagit Kina. Jag bestämde mig för jobbsport. Alltså, jobba lite, sporta lite. Lite här och lite där, lite tid åt barnen, lite tid åt radion. Snö har det ju ändå inte kommit.

I princip sjunger jag alltid vintersportens lov, men så mycket krångel, och så ohemult dyrt att få iväg ett lass med ungar till de norra regionerna. En svensk granne suckade och sade att segregationen märks så i skidbacken, hon hade knappt ens lust att åka dit.

Någon sådan reflekterad inställning hade inte jag. Inga ursäkter heller för att inte ta ordentligt sportlov. Jag orkade helt enkelt inte ta mig samman och organisera äventyret. Med ansträngning och disciplin skulle jag säkert ha kunnat få upp de nya oanvända skidorna och barnen i en backe. Och jag hade ju faktiskt lovat dem när vi flyttade från Peking att de skulle få åka skidor.

Förra omgången vi bodde i Sverige var vi ambitiösare. Min man som knappt sett snö förut lärde sig åka längdskidor. I toppluva från Dalarna. Varv på varv i elljusspåret. Sedan spred vi det glada budskapet till våra grannar från Hunan.

Mamman i den kinesiska familjen, en käck sjuksköterska, hängde med till skridskobanan, skaffade täckbyxor, kastade snöboll och hade så roligt i vintern att hon förklarade att hon i Sverige fått chans att liksom ha en andra barndom. Hon köpte en fjällrävenryggsäck till sin pojke, packade matsäck och lät oss ta med honom ut i spåren för att knäcka skidkoden.

Sen gick han med i scouterna. Medan vi flyttade tillbaka till Peking, skickade de bilder på hur de plockade svamp. Precis som vi sagt att man borde göra i Sverige, för att bli lite mer svensk, och ha lite roligare.

Men nu sitter jag på jobbet. Solen lyser fint där ute. Jag skjuter tanken åt sidan och tröstar mig med att jag i alla fall gör något viktigt. Jag ringer en kinesisk läkare i Stockholm. För att prata om farliga virus förstås. Men han vill prata om Vasaloppet som han just åkt.

Det är lite synd om mina barn, för efter att ha växt upp mest i Pekings gränder är deras skidförmåga naturligtvis inte den bästa.

Då ringer grannen från Hunan, den käcka sjuksköterskan. Och hon vill bara säga att om det är någon som vill åka till skidbacken så finns det plats över i bilen, bara att stiga upp klockan fem och hänga med.

Så, det är alltså bara tack vare en välriktad integrationsinsats från Hunan-grannarna som åtminstone ett av mina pekingbarn nu lyckas lära sig åka slalom och blir lite svenskare.

Hanna Sahlberg, Kinakommentator
[email protected]