Skillnaden mellan Navalnyj och Jeltsin: Johanna Melén, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönikan 9 februari 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, tisdag.

Den senaste tiden har det i Ryssland blivit populärt att lägga fotografier av en ung Boris Jeltsin och en nutida Aleksej Navalnyj sida vid sida. Likheterna är slående. Ögonen, näsformen, till och med leendet.

Som om det nu skulle spela någon roll.

Möjligtvis om man är lagd åt det mer ödesmättade hållet, vilket jag upplever är vanligare i Ryssland än i Sverige. Jag minns en rysk vän som för länge sedan berättade om tesen “varannan flintskallig” när det kom till ryska och dessförinnan sovjetiska ledare.

Lenin, flint. Stalin, hår och så vidare fram till Gorbatjovs kala hjässa följd av Jeltsins kalufs och så Vladimir Putin, som alls inte går för flint men vars hår börjar först efter en blank, kal panna.

Nere på jorden igen talas det också allt oftare om möjliga likheter rent politiskt och karaktärsmässigt mellan Rysslands första president Boris Jeltsin och oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj. Häromdagen tog jag upp frågan med Georgij Satarov, på 1990-talet en av Jeltsins politiska rådgivare. Han började med att nämna de yttre dragen som “porträttlika” och fortsatte med att där också finns andra likheter, som förmågan att fatta avgörande beslut i kritiska ögonblick och modet att ta risker.

Som när Boris Jeltsin 1987 gick emot Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov och lämnade kommunistpartiets politbyrå. Ett djärvt steg som skapade bilden av Jeltsin som en folkets man mot de gamla politrukerna.

Som Aleksej Navalnyjs dödsföraktande beslut att återvända hem till Ryssland trots de uppenbara riskerna att fängslas. När det också skedde steg hans stjärna i många ryssars ögon och förde ut nya människor på gatorna för att visa honom sitt stöd.

Vad som är en revolution, resonerade Georgij Satarov, vet man först efteråt.

Han konstaterade att det finns en märkbar skillnad mellan det som hände i Sovjetunionen i slutet av 1980-talet och som ledde fram till kommunistsystemets fall och det som händer i Ryssland i dag. Då var det trots allt en förändring som kom uppifrån, på initiativ av Jeltsin och andra som haft höga poster inom kommunistpartiet.

I dag kommer utmaningen och viljan till förändring underifrån. Genom Navalnyj och hans gräsrotsrörelse av främst unga människor som aldrig haft en position i nuvarande system. När förändringen kommer uppifrån, som en skänk från ovan, värdesätts den inte lika högt och ledde snart till en återgång i form av ett nytt auktoritärt styre under Vladimir Putin. När förändringsviljan kommer underifrån, formad i människornas medvetande, värdesätts den på ett annat sätt som något värt att kämpa för. Och det, menar Georgij Satarov, är den viktigaste skillnaden mellan då och nu och mer betydelsefull än eventuella likheter.

Johanna Melén, Rysslandskorrespondent
[email protected]