Snippan i centrum för Indiens kvinnokamp: Naila Saleem, Stockholm.

Utrikeskrönikan 4 januari 2019.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, fredag.

Det finns två frågor som förföljer den journalist som bevakar Indien; situationen för landets kvinnor och densamma för de så kallat kastlösa. Om vi tar kvinnorna så är utvecklingen något av en berg- och dalbana. Allt fler kvinnor arbetar utanför hemmet, många bestämmer numera själva vem de vill gifta sig med eller så stadgar de sig inte alls.

Rättsväsende och lagstiftande blir också allt mer jämställt så till vida att lagar som diskriminerar kvinnor görs om.

Detta är EN del av verkligheten. Den andra är ramen, den patriarkala strukturen djupt grundad i traditioner och religiösa och sociala sedvänjor som i praktiken sätter en bortre gräns för hur långt kvinnor får gå. Den indiska kvinnans självständighetskamp är en ständig balansgång mellan det som kan förändras i domstolar, som den här senaste striden kring Sabarimala templet och frågan om menstruerande kvinnor ska få besöka helgedomen och de gränser som traditionen föreskriver.

Den indiska kvinnokampen kan delas in i tre faser. Den första som rent tidsmässigt sträcker sig fram till självständigheten 1947 handlade om änkans ställning och här arbetade män och kvinnor ihop. Man ville ha ett förbud av sati, det vill säga sedvänjan att en änka skulle låta sig brännas levande tillsammans med sin döda make. Sati förbjöds 1829 och änkor fick laglig rätt att gifta om sig 1856.

Den andra fasen tog sin form under 1970-talet när rapporten Towards equality släpptes. Den var en kartläggning över det indiska samhället sett ur ett jämställdhetsperspektiv och den visade på stora skillnader beroende på klass och kast. Då hamnade också frågan om det dödliga våldet mot kvinnor på grund av tvister kring hemgiften på agendan.

Så har vi då den tredje fasen som är nuet och i centrum står kvinnokroppen. Tillspetsat kan sägas att det är snippan som blivit centrum för kvinnokampen. Påtvingad penetration alltså våldtäkt som varit på tapeten sedan gängvåldtäkten i Delhi 2012 då offret dog av skadorna hon fick och så den här senaste konflikthärden; mensen.

Samtidigt står kvinnan för något nästintill heligt i Indien. Landet kallas för Bharat mata ji, det vill säga Moder Indien men inte vilken moder som helst utan en gudomlig sådan. Detta uttryck anammas särskilt av landets hindunationalister som kopplar samman Bharat Mata ji med nationalism och patriotism. Det är klart gudinnor blöder inte en gång i månaden.

I skärselden finns frågan om vilket Indien man vill ha; ett där traditionella värderingar fortsatt värderas högt? Eller ett där kvinnor kan leva som vi gör här i väst?

Vad den fjärde fasen kommer att fokusera på återstår att se men kampen för ett mer jämställt Indien lär inte avta. Antagligen inte motståndet heller. I alla fall inte än på ett tag.

Naila Saleem, kulturkorrespondent.
[email protected]