Social distansering är en förmån: Alice Petrén, Stockholm

Utrikeskrönika 2 april 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, torsdag morgon.

Larmet går oavbrutet i dessa dagar och jag skulle själv gärna låta bli att trycka på den knappen. Men i går kom det första bekräftade coronafallet med koppling till ett flyktingläger. En kvinna från Ritonalägret norr om Aten i Grekland upptäcktes smittad i samband med att hon förlöstes.

Det går inte att ducka för de stora människokatastrofer som kan utspela sig om detta osynliga covid-19 drar in bland de extremt tätboende i asylläger i världen.

På bild ser viruset nästan vackert ut. En rund boll med röda tofsar. Ungefär som något som folk skulle kunna sätta i knapphålet på en kavaj för att markera en klubbtillhörighet – bara att det att coronaklubben vill ingen tillhöra.

I Centralafrikanska republiken före jul mötte jag en kvinna som sa att stora djur skrämmer mig inte, men däremot de små. Hon började med det självklara – myggan. Den sprider både malaria och denguefeber. Dödliga sjukdomar.

Men detta osynliga covid-19 kan vi inte ens se i vitögat och möta. Vi har inte vaccin, medicin eller immunitet.

Vårt vapen just nu heter social distansering.

Det vill säga: håll avståndet till varandra.

Men hur distanserar man sig socialt, när man bor tre familjer i samma tält? Och när tält efter tält efter tält står uppställda alldeles intill, också fulla med människor.

Social distansering – det vapnet mot corona finns inte för asylsökande instängda i läger.

Biståndsorganisationen International Rescue Committee har jämfört hur tätt folk bor i några av världens asylläger med vilket utrymme passagerarna på kryssningsfartyget Diamond Princess haft – de fick inte gå iland utan sattes i karantän på båten som förtöjdes i en japansk hamn.

Ombord på det fartyget spred sig covid-19 fyra gånger snabbare än i Wuhan i Kina, skriver biståndsorganisationen, åtminstone enligt kinesernas officiella siffror. Över 700 passagerare fick smittan på Diamond Princess och åtminstone ett tiotal har dött.

Biståndsorganisationens uträkning visar att den miljon rohingaflyktingar som lever i lägren i södra Bangladesh bor nästan dubbelt så nära varandra som de som var på kryssningsfartyget.

I lägret Moria på Lesbos i Grekland är befolkningstätheten nästan tio gånger den på Diamond Princess, där covid-19 spred sig fort. Dessutom är de sanitära förhållandena och det allmänna hälsotillståndet sämre bland de asylsökande än bland fartygsresenärerna.

Min rullväska, som brukar stå redo inför nästa resa, ligger nu som en sorgsen hund under en säng, för den är ju annars med mig överallt. När jag tittar på den ser jag också framför mig många av de som jag mött de senaste månaderna i till exempel Bangladesh, Centralafrikanska republiken, Gambia och ja, just på Lesbos i Grekland – människor som inte har någon möjlighet till social distansering.

Alice Petrén, Stockholm
[email protected]