Som sheriffen i en västern: Cecilia Uddén, Beirut

Utrikeskrönikan onsdag 23 oktober 2019.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det kom ett mejl från en lyssnare som skrev: ja, det är mycket nu... och du har ju varit med länge, börjar inte pensionen närma sig? Känner du dig inte lite som sheriffen i västernfilm som väntar på pension och hoppas att telefonen inte ska ringa?

Lyssnaren verkade inte egentligen vilja bli av med mig. Kanske tyckte han bara synd om en 58-åring som måste hänga 25-åringar på demonstrationer i Beirut, eller kasta sig ut ur norra Syrien med en blytung säkerhetsväst.

Alla utrikeskorrar rusade ut ur kurdkontrollerade norra Syrien i förra veckan när den syriska regeringsarmén skulle ta över det område som Turkiet invaderat. Vi var alla där olagligen – enligt regimen i Damaskus. Under flera år har journalister åkt in i kurdkontrollerade norra syrien från irakiska Kurdistan utan syriskt visum – för att rapportera från bland annat det ökända al Hol-lägret, men nu när syriska regeringssoldater intog området riskerade vi alla att gripas – och mina chefer var inte det minsta roade när jag sa: Jaså ni vägrar ge mig ledigt i ett par månader för att göra en dokumentär om hur det är att sitta i syriskt fängelse?

Vi åkte alla ut och vi blev vittne till smärtsamma separationer – jag glömmer aldrig fyraårige Rayan som klev upp på bussen som skulle ta oss över gränsen och ropade: Farfar jag har en plats här åt dig, kom och sätt dig. Men farfar stod kvar utanför bussen med tårar i ögonen, han pussade sitt barnbarn genom bussfönstret och sa: åk ni, jag kommer senare, väl medveten om att han inte skulle kunna fly och kanske aldrig mer se sitt barnbarn.

Så kom jag hit till Beirut, till den kreativa protestkarnevalen med sin musik, gatuteater, och fyndigt respektlösa talkörer som får Tahrirtorget att vrida sig av avund. Och alla analytiker konstaterar återigen att Mellanösterns unga fortfarande bär på den ilska som en gång satte igång den arabiska våren. Nej, ingen vågar använda sådana etiketter längre efter bakslaget, man bara viskar försiktigt att enbart under denna höst har uppror mot ledarnas korruption och inkompetens mot alla odds nått Bagdad Kairo och Beirut. Dessförinnan Algeriet och Sudan och man påminner om att 60 procent av befolkningen i Mellanöstern är under trettio.

Sheriffen i västernfilmen hoppas att telefonen inte ska ringa, han vill inte längre, som Donald Trump sa, vara den som håller ordning i sandlådan. Men för en 58-årig utrikeskorre finns det nog knappast något mer upplyftande än att prata med libaneser som den 19-årige läkarstudenten Joseph, den 33-åriga IT-konsulten Dana, eller 28-årige Mohamed som arbetar för ett multinationellt företag.

Alla säger: jag vill leva här i Libanon, jag vill inte tvingas emigrera för att systemet är ruttet. Och hur annorlunda vore inte Mellanöstern om det var de som upprättade de sociala kontrakten?

Cecilia Uddén, Beirut
[email protected]