Tacka vet jag taxichaufförerna: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönika 2 december 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Peking, onsdag.

Det finns en yrkesgrupp som är ovärderlig för oss korrespondenter.

En yrkesgrupp som, om de helt plötsligt försvann, skulle lämna ett vakuum stort som Globen efter sig.

Och nej, jag syftar inte på Radiohusets teknikavdelning, som visserligen verkar kunna lösa varje tänkbart tekniskt problem genom att vifta med sina magiska trollspön.

Nej, jag talar såklart om taxichaufförerna.

Detta välsignade skrå som står, eller nja, sitter, vid din sida, vart än det bär hän.

Ty taxichauffören finns där när du som så ofta landar på en för dig okänd plats och du snabbt behöver få en känsla för hur det lokala snacket går.

Jag minns han i Shenzhen som pratade sig varm om boom-stadens inkluderande attityd.

Han själv var en av de miljoner som flyttat in till staden de senaste åren.

Shenzhens framgång från fiskeby till mångmiljonstad bygger helt på migration.

Jag minns också hans kollegor i Hongkong några mil därifrån.

De som oförtröttligt fortsatte skjutsa journalister både till och från protesterna förra året, trots att tårgasen låg tung i luften och gatstenarna låg uppgrävda längs med vägen.

Och aldrig glömmer jag han som dagen efter den pro-demokratiska oppositionens historiska seger i lokalvalen i Hongkong mötte mig med ett leende så stort att det verkade som att ansiktet skulle spricka.

Det hördes att det kom från hjärtat när han sade: ”idag är en bra dag”.

Men en del sitter på mörka historier.

Som han i Wuhan som berättade om hur han själv fick hämta sin svärmors kropp ur lägenheten där hon dött av coronaviruset. Sjukvården var överbelastad. Han som ville att Wuhans politiska ledning skulle skjutas.

Eller, taxichauffören i Hohhot i Inre Mongoliet. Han var kristen och djupt troende. Han som trots sin förtvivlan över myndigheternas trakasserier ändå betonade att han älskade sitt land och sina medmänniskor.

”Halleluja”, sade han, när jag klev ur bilen.

Många är otroligt hjälpsamma.

Som hon som i timmar körde runt mig omkring den översvämningsdrabbade Yangtze-floden i somras.

Andra är fördomsfulla, såklart.

Jag mins en chaufför i Peking som var övertygad om att alla utlänningar i Kina var lata, rika och bortskämda. Men ”jag var okej”, tyckte han tillslut, för jag kunde åtminstone tala kinesiska.

Det finns såklart också de som endast vill blåsa en på pengar, men i överlag är taxichaufförerna korrespondentens första och kanske bästa vän.

Björn Djurberg, Peking
[email protected]