Talar du centralbankiska? Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönika 8 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin, tisdag.

Nu har det gått ett år sedan jag tog över stafettpinnen som Sveriges Radios korrespondent här i stan och nästan ett år sedan jag brutalt vaknade upp till insikten att det minsann inte räcker att fixa det tyska språket för att vara Tysklandskorre.

Jag vet precis när det hände, det var en torsdagseftermiddag, närmare bestämt den 12 september, några minuter efter klockan halv tre. Det var då som jag för första gången översköljdes av förkortningar som ABOR, ABS och ABSPP, för att nämna bara tre av alla förkortningar på bokstaven A, och ord som automatiska finanspolitiska stabilisatorer och långfristiga refinansieringsoperationer, det var min första konfrontation med centralbankiska. För i mitt revir ingår också bevakningen av ECB, den europeiska centralbanken i Frankfurt, och när ECB:s chef talar till pressen efter styrande rådets sammanträden, då duger inget språk jag lärt mig i skolan.

Snabbt lär man sig att till synes helt harmlösa adjektiv innehåller penningpolitisk dynamit som kan skicka börser i spinn och räntor i golvet eller taket. Som när den amerikanska centralbanken för två år sedan utelämnade ordet "tillmötesgående" om sin penningpolitik, det fick avkastningen på obligationer att dyka, bara för att en vecka senare skjuta i höjden när banken förklarade att man inte menat nåt särskilt med att skippa det lilla ordet.

Men medan analytiker och investerare läser in stora beslut i minimala semantiska nyanser såsom spågummor läser teblad, så förstår de flesta av oss knappt vad som sägs. I tyska Handelsblatt stod det häromdagen att lingvister konstaterat att man måste ha 14 års utbildning för att kunna hänga med någotsånär i ECB:s presskonferenser och den brittiska centralbanken har gjort en undersökning som visar att bara tio procent av britterna faktiskt förstår det banken kommunicerar.

När Christine Lagarde tillträdde som ny chef på ECB förra året förkunnade hon att det ska bli lättare för vanligt folk att förstå centralbankens beslut och resonemang. Ingen dum målsättning kan man tycka, om centralbanker ska kunna nå till exempel sina inflationsmål, då måste ju de som i slutändan köper saker, vi konsumenter, känna förtroende för bankens penningpolitik. Det blir förstås mycket lättare om man förstår vad de säger

Men snart blev också Christine Lagarde varse centralbankiskans utmaningar. Det var i mars, när hon uttalade sig om spreaden, som på ECB-språk inte är ett smörgåspålägg utan skillnaden mellan vad Tyskland och Italien får betala för att låna pengar av marknaden. Hennes kommentar om att det inte var ECB:s jobb att hålla ihop spreaden fick marknaden att dumpa italienska statspapper, i tron att centralbanken inte längre skulle hålla Italien under armarna i alla lägen, och en vecka senare fick Lagarde be om ursäkt för kommunikationsmissen. Kanske finns där ytterligare en fördel med att uttrycka sig så att fler förstår, med en tydligare kommunikation finns heller samma behov av att spå i teblad.

Caroline Salzinger, Berlin
[email protected]