Trevligt – även i en vägspärr: Jesper Lindau, Moskva

Utrikeskrönikan 30 oktober 2019.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Onsdag morgon.

I östra Ukraina för en tid sedan åkte vi upp till en skola nära frontlinjen. För att komma dit passerade vi sju militära vägspärrar. En del stora där vi körde sicksack mellan enorma betongblock till megapyttesmå, med någon enstaka soldat och hemmasnickrad nymålad vägbom av något trädgårdspett. Varje vägspärr är som ett krigets lilla väntrum, det kollas i bagageluckan och rivs i väskor, men det är också en plats som disciplinerar din kropp och din själ.

Även i krig finns en vardag. På en frontväg kan det stå picknickbord, folk som kissar, röker och grillar på någon rastplats. Det är den ostoppbara människan som mot alla odds skapar en vardag mitt i kaos.
Men i vägspärren skalas allt det normala av. Det är som en ritual – där din kropp påminns om att du måste underordna dig.

Där står soldater med automatvapen, kanske någon kulspruta eller någon liten stridsvagn – det händer att de siktar på en, kanske främst din bil.
Din kropp påminns i alla fall om att ett krig pågår och vem det är som bestämmer i det kriget – soldaten.

Nyligen besökte jag då denna skola i östra Ukraina, med sina sju vägspärrar i vägen.

Där uppe går ett fyrtiotal barn i skolan, bara några stenkast från frontlinjen. Deras hela vardag är som vägspärren – den formar kroppar och minnen

Varje skolvägspromenad till ljudet av granatkastare, kulsprutor eller automatvapen, varje dag. De blir till minnena från skolgången efter mer än fem års krig. Det finns också mycket glädje i krig. Människan är svår att lägga band på. Disciplineringens järnbojor kan brytas ner.

Och det kan bli trevligt, även i en vägspärr.

I en polisvägspärr jag hamnade i en gång, i östra Bosnien, skulle allt kontrolleras. Två polismän nära staden Vlasenica började lasta ur hela innanmätet på bilen.

De ville ha en muta. Jag ville inte betala. Det kommer att ta några timmar, tänkte jag.

Det kom en polisman till. “Ju fler desto bättre”.

– Upp med passet.

Han bläddrade lite. Sedan tittade han upp:

– Ockero, ligger inte det i Gothenburg?

– Jo, jag är född på Öckerö, sa jag.

Polismannen log.

– Min bror bor i Gothenburg, fin stad, jag var där i julas.

Han gav passet tillbaka – och ropade till kollegorna som stod och rotade i mina kalsonger.

– Let this guy åka – han kommer ända från Gothenburg.

Jesper Lindau, Moskva
[email protected]