Underjordiska järnvägar och sladdar i taket: Kajsa Boglind, Washington

Utrikeskrönika 30 januari 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Washington, torsdag.

Fyra våningar under det som är USA:s just nu mest mediebevakade lokal står jag i en skum korridor med härvor av sladdar hängande i taket. Där uppe pågår riksrätten.

Här försöker jag och några andra få en halvtrasig läskautomat att funka. Den amerikanska kongressen är så full av motsägelser. Här finns praktfulla salar med marmorpelare, väggmålningar och inskrivna visdomsord på latin, men också en hel del ganska kyffiga utrymmen, uråldrig teknik och oglamorösa bricklunchmatsalar med blaskigt kaffe.

Korridoren jag befinner mig i ligger inte långt från den pampiga entréhallen, där jag först som vanligt tagit till höger strax efter souverniraffären, där man kan köpa pepparkaksformade suddigum och bebiskläder med kongressloggan på.

En rulltrappa ned leder till politikernas egen underjordiska järnväg som i pyttesmå vagnar byggda på 60-talet skickar ledamöter till andra byggnader utan att de behöver gå till fots eller ens gå ut.

Men jag ska till senaten där riksrättsprocessen pågår och för att komma dit måste man alltså gå genom en gång som känns ungefär som källaren till en gammal skola eller som en byggarbetsplats som övergivits. Dörrar gläntar till mystiska utrymmen som ingen verkar använda och de första gångerna jag gick här trodde jag alltid att jag kommit fel. Ända till det dök upp någon senator eller reporter jag kände igen från tv – ett säkert tecken på att jag trots allt var på rätt väg – till hissen som leder upp till den vackra senatskammaren – men också till de två pressrummen, det ena för tidningsjournalister och det andra för radio- och tv-reportrar.

Inne i kammaren får senatorerna bara dricka vatten eller mjölk enligt regelverket, som måste följas till punkt och pricka. Vi reportrar får bara ha med oss papper och penna – inte dator, inte telefon eller annan sändningsutrustning.

Det blir långa dagar här under riksrätten, delvis inne i kammaren på pressläktaren med utsikt över de hundra senatorerna och de gula sidentapeterna men också ganska många timmar i det hallutrymme där tv-folket har sin tekniska utrustning och där jag mutat in en fåtölj som min sändningsstation för livmedverkan. Det är inte bara förbjudet att sända från kammaren utan också från korridorerna i senaten och i presskonferensrummet vill jag inte störa de andra reportrarna som lyssnar på riksrättsprocessen via tv.

På kvällen när chefsdomare Roberts knackat klubban i skrivbordet för sista gången för dagen tar jag en annan väg ut och sneddar genom kongressens så kallade krypta – en rund hall med 40 pelare och en stjärna på golvet i mitten som utgör huvudstadens officiella mittpunkt. Marmorgolvet är gropigt och nött av de tusen och åter tusen politiker, lobbyister, reportrar och turister som trampat här de senaste snart 200 åren.

Nattgänget på Ekot ringer och säger att jag måste ta en ny bylinebild till hemsidan.

Det blir ett grynigt foto på en trött reporter i det pelardunkel som utgör både historisk mark, politiskt hjärta och massor av människors dagliga arbetsplats.

Kajsa Boglind, Washington
[email protected]