Underskatta aldrig kraften i ett förlösande skratt: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Utrikeskrönikan 16 mars 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det var först - efter - mötet jag såg alla varningar: Kameran, du kameran... din kamera är på. Vi ser allt. Va? Vaddå ser allt. Vem ser vad? Å nej, det snurrar runt i magen och jag ryser till. Jag har alltså lyckats sätta på kameran på mobilen istället för bara mikrofonen, när jag tänkte jag skulle säga något smart om... tja, det rekordhöga priset på utsläppsrätter inom EU:s handelssystem, eller nåt.

Men där och då, slant jag alltså på knapparna, så att alla kollegor, det kan väl vara uppåt 90 pers på de där stormötena, ja, de kunde alltså se mig lägga ut texten i nån sorts konstig vinkel som jag inte alls var medveten om. Osminkad var jag förstås, ofixad i håret, men påklädd - jo, men det var jag i alla fall. Men jag känner ändå ett behov av krishantering och skriver till en av kollegorna som försökt få min uppmärksamhet.

– Du borde ha sagt nåt högt istället, skriver jag, och låter kommentaren följas av en ledsen gul gubbe.
– Det var inga jobbiga grejer som syntes... svarar han.
– Nähe... ok, alla gör vi väl våra misstag.

Jag kunde ju ha blivit en katt, skriver jag och trycker dit en gul kattsymbol. Jag tänker förstås på den stackars advokaten som lyckades få på nån sorts kattfilter under ett videomöte, så att hans ansikte alltså på det här väldigt professionella mötet såg som en katt när han pratade. Han visste inte hur han skulle få bort filtret men försäkrade - jag är här live - jag är ingen katt. En dråplig video som förstås genast blev viral. Min kollega svarar i chatten med en skrattande gubbe.

Men jag känner fortfarande våg efter våg av skam skölja över mig.
Jag behöver mer. Skriver till ännu en kollega, vi kan kalla henne Hanna, för det är det hon heter.

– Lyssnade du på stora ekomötet? Jag hade tydligen glömt kameran på.
– Va, nej jag är lyckligt ovetande. Men hur illa blev det? skriver Hanna.
– Jag håller precis på att kravla mig upp ur ett hav av skam, svarar jag.

Då ringer Hanna genast och dyker upp med röst och vanligt Hanna-ansikte på min skärm. Hon tänker att här kan behövas en snabb livräddningsinsats.

– Vad hände? Berätta?!
– Nej, men alltså jag gick ju bara omkring i mitt kök, kokade gröt och bryggde kaffe med ena handen å höll mobilen i den andra å snackade - å kameran var på.

Hanna börjar skratta. Jag börjar skratta. Ett bubblande, kiknande skratt som inte går att hejda. Det är som om ett års innestängt karantäns-skratt plötsligt forsar fram och alla tårar rinner. Vi utbyter fler dråpligheter och misstag och pinsamheter vi ställt till med och efter ett tag börjar det ändå det kännas bättre.

Och jag har lärt mig en sak till det här märkliga pandemiåret. Underskatta aldrig kraften i ett förlösande skratt. Livsviktigt för den mentala hälsan och för att få rätt proportioner på olycklig grötkokning i närbild.