Unga, arga – och rädda: Martin Svenningsen, Hongkong

Utrikeskrönikan den 8 juli 2019. Hongkong.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Hongkong, måndag.

Det har gått en vecka sedan den lokala parlamentsbyggnaden stormades här.

Den där dagen gick jag runt bland tusentals unga demonstranter, och försökte förstå vilka dom är och vad som driver dom. Jag såg väldigt unga flickor och pojkar i tonåren. Några få över 20.

Och ledarlösa. Det verkade så konstigt – har ni ingen ledare?

– Nä, vi röstar och diskuterar, fick jag till svar.

Beslutet att försöka bryta sig in i byggnaden kommer efter en omröstning i slutna sociala medier. 80% var för.

Jag råkade sitta i skuggan bara några meter från den glasvägg som slutligen skulle ge vika och bli ingången för demonstranterna.

Allt verkade lugnt, många låg på marken och vilade. Och plötsligt, på bara 10-15 sekunder var alla på benen och gick loss på väggen.

Jag hann precis springa åt sidan.

Det jag såg var inte var en grupp unga, berusade arga män som sett sitt lag förlora en seriematch i fotboll. Eller några som satt eld på grannens bil för att sen kasta sten på brandkåren. Det var en grupp uppriktigt förtvivlade människor som slogs för demokrati, för sin framtid. Men också märkligt väluppfostrade.

När jag, som lång, svettig och rödlätt svensk kom, erbjöds jag vatten och andningsskydd om det skulle användas tårgas.

Där fanns sjukvårdsgrupper, unga personer som jag anar pluggar till sjuksyrror eller på annat sätt verkade märkligt duktiga på att plåstra om. Det fanns grupper som försåg alla med vatten, det fanns grupper som såg till att alla var maskerade när fotograferna ville ta bilder – för att inte bli identifierade av den regim dom föraktar och fruktar.

Men dom har ingen ledare, all planering görs i slutna, krypterade grupper på sociala medier. Dom är experter på att inte låta planer läcka ut. Experter på att agera snabbt och effektivt.

Nu kanske jag går en farlig balansgång här – kan man försvara att man med våld forcerar en parlamentsbyggnad och vandaliserar den? Även om de lämnade drickautomater och kylskåp orörda med lappar på, där det stod ungefär ”vi är kämpar, inte tjuvar”.

Nej, det klart man inte kan försvara vandalisering. Det kanske till och med motverkar möjligheten för demokratikrafterna i Hongkong att få gehör för sina krav på att inte låta fastlandskina ta ett starkare grepp. Ett grepp som skulle motverka yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och allt annat som är en naturlig del av en fungerande demokrati.

Man kan kanske förstå – men inte acceptera, tänker jag.

Men ungdomarna här får oerhört mycket stöd från de vuxna, till och med parlamentsledamöter försvarar det dem gjorde. Vuxna som i många fall själva har av dåligt samvete.

Varför tog inte vi kampen, varför satte vi inte ner foten?

De hejar på sina barn, de samlas i tusental för att manifestera sitt stöd för de unga demonstranterna – och oroas enormt när tonåringarna försöker sätta sig upp mot en av världens mäktigaste nationer.

Martin Svenningsen, Hongkong
[email protected]