USA och den självklara patriotismen: Kajsa Boglind, Washington

Utrikeskrönika den 28 maj 2019. Washington.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Washington tisdag.

Det är sent men min nioåriga dotter kan inte sova. Hon grubblar över om hon ska göra militärtjänst när hon blir stor.

Hon säger att hon inte vet om hon vågar eftersom hon är rädd för krig. Men när jag konstaterar att hon inte måste, lumpen är ju så gott som frivillig i Sverige, blir hon upprörd och irriterad.

Man ska ju tjäna sitt land säger nioåringen.

Så här med bara några dagar kvar till den svenska nationaldagen funderar jag över hur omfattande den amerikanska patriotismen är jämfört med den svenska. Min yngsta dotter är det av mina barn som procentuellt sätt tillbringat mest tid här i USA och jag skulle säga att militärtjänstfunderingarna är ett tecken på hur det har påverkat henne. Tidigare samma vecka har hon varit med sin klass nere i den stora parken The Mall i centrala Washington och gått poängpromenad bland monumenten. En av uppgifterna var att hitta fem personer som verkar ha gjort militärtjänst och tacka dem för att de har tjänat sitt land.

Att fostra barnen till goda patrioter är standard i amerikanska skolor där de flesta precis som min dotter börjar varje dag med att svära trohet till flaggan och landet. I början viskade hon Sverige där man skulle säga USA, men det har hon slutat med nu.

Själv har jag ibland lite svårt att hantera den där patriotiska högtidligheten som det absolut inte går att skämta om. Jag kan bli full i skratt vid tillfällen som vid den årliga middagen för journalisterna i kongressen som alltid börjar med nationalsången. Att tänka sig att en svensk journalistklubbsmiddag skulle börja med Du gamla du fria känns av nån anledning absurt. Det är som om jag som svensk behöver ett ironiskt lager mellan mig och eventuell patriotism, men här är det precis tvärtom. Amerikanernas kärlek till USA är en helt ironifri zon.

Och vid ett besök på den stora krigskyrkogården i Arlington under Memorial-helgen då skolbarn och andra får en extra dag ledigt för att minnas USA:s många stupade soldater, förstår jag varför.

Rullstolsbundna veteraner blir runtskjutsade i havet av vita gravstenar. Andra strosar tysta, en del sammanbitna. Många bär bikerväst, några har Make America Great Again-kepsar, ingen är oberörd inför raderna av soldatgravar.

De flesta människor vill höra ihop med andra och i USA är patriotismen en viktig tråd i den brokiga samhällsväven där människor från olika kulturer, religioner och bakgrund knyts ihop. Men patriotismen är också en viktig förklaringsmodell som fungerar som tröst och ett svar på frågan om varför så många amerikaner år efter år mister livet i landets långa krig. Om man inte tycker att det är viktigt att tjäna sitt land, tex genom att göra militärtjänst , blir det som att säga att alla förlorade människoliv slösats utan nytta.

Om min dotter en dag gör värnplikt i Sverige är det inte så troligt att hon behöver riskerar livet i krig. För hennes klasskamrater här är det annorlunda. Det utgör en fundamental skillnad mellan svensk och amerikansk patriotism.

Kajsa Boglind, Washington
[email protected]