Vad är väl ett pulkaåk? Lotten Collin, Stockholm

Utrikeskrönika 8 januari 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, onsdag morgon.

Jag är en sådan som alltid fryser. Det spelar ingen roll hur tjocka jackor jag har och hur många lager därunder. Jag fryser ändå. Så egentligen var jag inte så överdrivet sugen på att resa till Sverige över julhelgerna, för första gången flera år. Men vänner och familj lockade med vinternöjen. Åka pulka. Kanske längdskidor. Pulsa i snön. Brrr.

Men det blev ingen snö, i alla fall inte i Stockholm. December blev varmt, precis som alla de senaste åren: tre - fyra grader över det normala här i mellersta och södra Sverige, uppemot 7 grader varmare i norr.

”Det är det nya normala”, säger meteorologerna.

Och jag tänker på hur märkligt snabbt vi verkar acceptera det nya som just normalt. Under en resa på högplatån i Bolivia nyligen tittade fiskaren jag intervjuade upp mot Anderna och konstaterade att det vita snötäcket långsamt försvunnit från bergen. ”Vädret beter sig underligt, jag förstår inte varför, men det är varmare" sa han.

Och jag minns båtresan längs Amazonasfloden för ett par år sedan, där kaptenen berättade om hur torrperioderna blivit längre och varmare, hur bifloderna torkar ut och inte längre går att färdas på. Hur regnperioderna blivit så extrema att floden svämmar över.

Konsekvenserna märks långt utanför regnskogen. I megastaden São Paulo väntas vattenbrist i år igen, precis som alla de senaste åren. Vattenbolagets VD förklarade stolt för mig hur man byggt nya anläggningar för att hämta vatten längre och längre bort, smarta ingenjörslösningar som pumpar vattnet upp och ner för bergen. ”Klimatförändringarna gör att vattenbristen bara kommer bli värre” sa chefen.

Och i Patagonien bryter stora isberg sig loss från glaciärerna när temperaturerna stiger. Värmen har gjort turistsäsongen har blivit längre i Chiles och Argentinas nationalparker, fler vill gå guidade turer på isen och höra det majestätiska ljudet när glaciärerna kalvar. Som de gör allt oftare.

För bara sju år sedan, när jag började som Latinamerikakorrespondent, avfärdade politikerna och företagarna värmerekorden som naturliga avvikelser. De brukade dra upp något exempel på en mormor eller farfar som minsann upplevt en väldigt varm sommar för 50 eller 70 år sedan.

Nuförtiden erkänner de att klimatförändringarna finns och pågår, men ifrågasätter istället att människan ligger bakom. Men mitt tålamod är slut, och tiden är knapp, så jag svarar ofta plumpt att ”jaha låt höra, vad sitter du på för information som överträffar tusentals forskare i FN:s klimatpanel?”

De blir faktiskt ofta svaret skyldiga.

Snart åker jag hem till Bogotá, till en januarisommar som blir hetare och torrare för varje år. Förra året slogs värmerekord, och året innan det också. Vi vänjer oss, som grodan i det kokande vattnet. Vi byter till ett tunnare täcke, och vattnar blommorna oftare.

Å ja, vad är väl ett pulkaåk. Jag frös ju faktiskt inte alls.

Lotten Collin
[email protected]