Vad du än gör, ta ingenting med kyckling i: Sanna Drysén, Beirut

Utrikeskrönika 19 augusti 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Beirut, onsdag.

– Vad du än gör, ta ingenting med kyckling i, säger min vän när jag med sedvanlig obeslutsamhet bläddrar genom sidorna i menyn, eller… Sidorna? Senast jag besökte restaurangen, fanns menyn inbunden i en liten pärm, nu har den ersatts av ett ensamt A4, i en sladdrig plastficka.

Sedan Libanon i mars kastades ner i en djup ekonomisk kris har tillgången, bland annat på råvaror försämrats här.

För en dryg månad sedan slog libanesiska myndigheter till mot ett livsmedelsföretag som sålt utgångna kycklingprodukter till restauranger och matvaruaffärer runt om i landet. I razzian beslagtogs 40 ton kyckling med bäst före datum så långt tillbaka som till år 2016.

Det har gått ett år sedan jag senast besökte Libanon, och när jag nu återvänder är det som att kliva in i en parallell verklighet. I matvaruaffärerna har fyndpriserna ersatts av vad som, även med svenska mått mätta, närmast får liknas vid fantasisummor.

En burk labneh, vilket är en standardvara i många libanesiska hem som skulle kunna beskrivas som en sorts blandning mellan färskost och yoghurt, kostar numera nästan 90 kronor. Och häromdagen berättade en vän för mig hur hon lyxat till det med två avokados – till det sammanlagda priset av motsvarande 120 kronor.

Här i Libanon, där den lokala valutan och den amerikanska dollarn sedan länge tillbaka används parallellt, har den snabbt sinande valutareserven även medfört kraftiga begränsningar i möjligheten att ta ut dollar. Därför tvingas de libaneser, som fortfarande har inkomster, att ta ut sina pengar i en valuta som blivit näst intill värdelös.

Istället försöker en del byta till sig varor och förnödenheter. I ett uppmärksammat inlägg i en bytesgrupp på Facebook försökte en kvinna från norra Libanon i början av juli byta en limegrön tyllklänning som hon ursprungligen köpt till sin dotter mot socker mjölk och tvättmedel.

Därtill är det ett visuellt annorlunda Beirut jag möter den här gången, även utöver skadorna efter den stora explosionen som för två veckor sedan slet delar av den libanesiska huvudstaden i stycken.

En mörk stad där den akuta bristen på el gjort att både gatu- och trafikbelysning på flera håll slutat lysa. Och där de ödsliga gatorna och de många igenbommade butikerna och restaurangerna får varje dag att kännas som en söndag.

Någonting är sig åtminstone likt, hinner jag tänka när jag en kväll promenerar i solnedgången på kornischen, innan alla lampor längs med hela strandpromenaden plötsligt slocknar.

Sanna Drysén
[email protected]