Våga välja weisswurst! Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönikan torsdag 3 oktober

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin, torsdag, och här kommer en favorit i repris för mig.

För när jag var korrespondent här i Berlin sist, för ungefär tio år sedan, tänkte jag mycket på varför tysk mat inte får det att vattnas i munnen på svenskarna på samma sätt som till exempel det italienska eller det franska köket. Jag hittade snabbt akilleshälen; färgen. För hur gott det tyska köket än är så går det i nyanser av beigt, brunt och ljusgult, det ser helt enkelt inget vidare ut.

Där italienarna serverar en caprese i samma färger som il tricolore, lysande grön basilika, solmogna tomater och bländvit mozarella, där kontrar tyskarna med sauerkraut, i färgen lik avklippta fingernaglar, möjligtvis uppiffad av några bruna pluttar stekt sidfläsk. En enkel pasta i Italien piffas upp med röd tomatsås eller grön pesto, pastans tyska kusin, spätzle, servas med smält ost, i exakt samma beigegula nyans som pastan, vill man göra sig till slänger man på lite brunrostad lök.

Där fransmännen gillar sin sparris friskt grön, där går tyskarna igång på den blekgula sorten som aldrig sett dagens ljus, gärna med, ljust det, blekgul hollandaise. Och så vidare.

Den här gången har jag tre barn med mig till Tyskland och jag funderar på om det germanska kökets uteblivna segertåg i världen kan bero på att den har sitt gyllene tidsfönster i barndomen, i den där färgskeptiska fasen som i alla fall alla mina avkommor har haft, när de tokvägrar allt grönt som om vore det frätande, när de bara vill äta beigt och lättuggat.

Det är förstås då som den utsökta men ack så bleka, lite vitgråa weisswursten ska introduceras, inte i vuxen ålder, när vi vant oss vid nitrit-spetsad korv som ser ut som den tillbringat för mycket tid i solariet. Det är då som knödlarna passar perfekt, med sin variation av smaker, ingredienser och användningsområden och sitt monotona yttre; mjuka, fluffiga bollar i olika grader av beigt och brunt.

När jag flög hit från Stockholm sist satt ett weekendresesällskap bredvid mig på planet och pratade om allt kul de skulle göra i Berlin. Men när det kom till maten tog det stopp. Vad är det tyska köket, är det typ korv, frågade en dam, hennes resesällskap svarade att hon inte visste. Men det finns säkert sushi, la hon till.

En av mina föregångare här i Berlin sa att det är en Tysklandskorrespondents uppgift att berätta om fantastiska matupplevelser medan en utsänd i Paris ska rapportera om usla diton. Nu tänkte han säkert på det nobla i att krossa fördomar i största allmänhet, men jag tänker ta honom på orden. Så typ sist i sociala medier-Sverige ska jag börja ta matbilder, och lägga ut mina färglösa men smakrika tyska kulinariska äventyr på instagram, i förhoppningen att någon där ute ska våga välja weisswurst framför sushi vid nästa Tysklandsresa.

Caroline Salzinger, Berlin
[email protected]