Var är ilskan mot örtteet som påstås bota corona? Samuel Larsson, Afrikakorrespondent

Utrikeskrönika 13 maj 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Skåne, onsdag.

För en månad sedan var det som om nästan hela Afrika gick samman i kraftigast möjliga protest mot två franska forskare, som föreslog att ett kommande vaccin mot corona med fördel skulle kunna testas i Afrika, på afrikaner.

Det var en lavin av indignation från kontinentens alla hörn. Från ministrar, kulturpersonligheter, sportstjärnor, akademiker och vanligt folk på sociala medier.

“Afrika är inget laboratorium, afrikaner är inga labbråttor” twittrade ivorianska fotbollsstjärnan Didier Drogba upprört.

“Vi fördömer det här i starkast möjliga ordalag, det kommer inte hända”, sa WHO:s etiopiska chef Tedros Andahom Gebreyesos.

Ja, den franska idén sågs i bästa fall som slentrianrasistisk och ett bevis för att Europa fortfarande har en kolonial syn på Afrika. Många andra gick betydligt längre än så i sin kritik och ilska.

Tror jag det. Det är inte svårt att förstå frågans explosivitet från en afrikansk horisont.

Medicinhistorien är mörk och lång och full av exempel på hur afrikaner mot sin vilja blev försöksdjur i medicinska tester till gagn för västerländsk vetenskap och folkhälsa. Tester som kunde vara ofattbart grymma och inte sällan ledde till döden eller livslånga men.

Kanske gör jag en orättvis jämförelse nu, men jag hade nog ändå förväntat mig ungefär samma glödande ilska och patos för oskyldiga afrikaners rätt även den senaste veckan.

Då har det nämligen pågått just precis det man så kraftfullt vände sig emot: ett medicinskt test, med höga medicinska risker, utfört på inte ont anande afrikaner.

Men det har varit tyst. Från de som var som argast på de franska forskarna har de indignerade utspelen har varit få. Ilskan på sociala medier knappt ljummen.

Det som pågått är att Madagaskars president Andry Rajoelina hårdlanserat en örtdryck som han påstår botar corona.

En dryck som en lång rad afrikanska ledare över hela kontinenten nu köpt in och börjat distribuera till utsatta grupper i Tanzania, Guinea-Bissau, Ekvatorialguinea, Kongo-Brazzaville och vidare. Ledare som frontar alltihop som traditionell örtmedicin, som en triumf för det sant afrikanska.

Det finns inga som helst bevis för att drickan från Madagaskar fungerar.

Sannolikt gör den det inte.

Däremot finns farhågor om att den skulle kunna vara farlig. Till exempel skulle för stor spridning av den aktiva substansen malört kunna leda till resistens mot malariamedicin hos malariamyggor. Med potentiellt katastrofala följder. Och visst finns det afrikanska läkare och andra som har protesterat, men den där breda ilskan ekar med sin tomhet.

Så kanske handlar alltihop trots allt mindre om omsorg om vanliga människors liv och hälsa, och mer om det politiskt opportuna i att anklaga franska forskare för rasism.

Deras förslag var såklart djupt obehagligt.

Men det finns ändå ett ord för den här typen av dubbla måttstockar: hyckleri.

Samuel Larsson, Afrikakorrespondent
[email protected]