Ynnest att döstäda; Alice Petrén, Stockholm

Utrikeskrönika den 29 mars 2019. Stockholm.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm fredag morgon

Min syster ringde från utlandet häromdagen. Hon berättade att hon har döstädat.

– Mina fyra barn ska inte behöva hantera något onödigt efter mig, sade hon nyktert och visst hade hon noterat att det i Sverige sedan några år kommit en uppsjö av handböcker i ämnet.

Tipsen att göra sig av med skrymmande saker och gärna sälja av föremål som skulle kunna förorsaka konflikter mellan arvingarna ingår bland de fem främsta budorden. Syrran sade att hon framförallt hade sorterat bland sina papper. Och att det mest tidskrävande förstås var att gå igenom gamla foton.
Fotografierna utgör minnen eller minnen av minnet. Det tar tid.

Hur gammal ska man vara för att behöva börja döstäda? tänkte jag först.

Men sedan smög sig en annan tanke på:
Vilken ynnest att få döstäda! Vilken ynnest att alls ha något att sortera och städa bort! Vilken ynnest om jag får den tiden!.
Hur många flyktingfamiljer har jag inte mött under mina resor som trängs i ett tält i ett läger, i någon container eller i ett rum på en förläggning med alla sina tillhörigheter ihopsamlade i några plastsäckar. Hur många kommer inte flyendes mer eller mindre tomhänta till sitt nya land.
Döden var nära men någon döstädning var det knappast tal om.

Hundratusentals flyktingar kom åren 2015 och 2016 till Europa efter att ofta hastigt ha lämnat sina hem bakom sig.

För många var det allra viktigaste föremålet att få med sig mobiltelefonen för att kunna orientera sig under färden. För vissa var nagellacket eller hårgelén ytterst viktigt för att kunna upprätthålla en känsla av normalitet. Men de flesta hade tvingats att lämna det mesta kvar bakom sig.

Så föreställ dig att du aldrig ens har något att döstäda - varken kläder, prylar eller just fotografier - minnena av minnet.
Du står i de kläder som du har på dig, kanske med en liten resväska eller ryggsäck med något som du rafsade med dig, en bag, en säck, en påse.
"Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här."
Så diktade Stig Dagerman 1953 efter att sju år tidigare ha rest runt i Tyskland i spåren av andra världskriget och sett människor som ruiner i ruiner.
"Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här." fortsätter Stig Dagerman.
Jag känner ingen skuld för att mina skåp ger mig anledning att fundera på döstädning. Det är inte heller mitt budskap till någon. Men nog kan nypa oss själva i armen den dagen och säga: Tänk vilken ynnest att jag säkert och lugnt kan sitta här och sortera och bläddra i högarna.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent
[email protected]