Djupt ner i det innersta, till kärleken som väntar där

Det som kanske började i ett arbete med anknytningsmönstret, fortsätter lager för lager allt djupare in. Det blir tydligt hur mycket som behöver läras om i grunden, i allt från hur kärlek och närhet fungerar och kan kännas i ett tryggt nervsystem till hur man egentligen lever utan att överge sig själv. Förr eller senare kommer man fram till en oländig terräng. Ogästvänliga träsk, taggsnår och ödemark. Ju större den inre tryggheten blir, desto mer av det man behövt gömma undan och hålla ifrån sig är man kapabel att känna. och även om impulsen kanske är att vilja lösa, fixa, bli kvitt, läka eller hela detta obehagliga som kan ta sig fysiska så väl som psykista uttryck, så finns det en annan väg. En annan väg som leder hem, till integration, till den kärlek och tillhörighet som själen längtar efter. Den vägen går rakt ut i ödemarken och man behöver gå den ensam. Ensam, men med gott sällskap av alla som också vandrat vägen fram. Det här avsnittet handlar om detta, men också om den kärlek som bebor själen. Den kärlek som möter upp inifrån, som strömmar genom oss när vi vänder vårt ansikte till det skadade, smärtande hos oss själva. I tillvändheten, i den relation vi skapar med det som kan kännas skrämmande och oönskat, möter något större upp. Det sanna jaget är aldrig någonsin skiljt från sitt ursprung och vi kan lita på processen. Vägen som visar sig för oss är vägen hem.

Välkommen att lyssna!

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se 

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.