Uppgörelselitteratur och autofiktion

Jag började fundera på barndom och föräldraskap. Speciellt hur det skildras i böcker och filmer. Finns det kulturella skillnader här? Något du funderat på?

Jag läser en bok av den norska författaren Vigdis Hjorth. Arv och miljö heter den. Hon är en uppmärksammad författare från Norge. Jag har förstått det som att den här boken blev en succé. (“har förstått det som” - det är ett sätt att markera viss osäkerhet. Jag har inte källor på det. Det är något jag har sett och hört.) Även i Sverige känner många till Hjorth.

Boken handlar om en konflikt i en familj. Bokens huvudperson har mycket gemensamt med Vigdis Hjorth själv. Det här ledde till en konflikt med Vigdis egen familj. Författaren har själv inte avslöjat vad som är sant (se artikeln nedan). Hon har även skrivit fler böcker med liknande tema.

Det här är ganska vanligt i svensk/nordisk kultur. Hur ser det ut i resten av världen? Ser man samma mönster eller finns det skillnader.

Här är det vanligt med uppgörelser med föräldrar och traumatiska (svåra/psykiskt skadande) barndomar. Det måste inte vara självbiografiskt. Jag tror till exempel inte trilogin Jag for ner till bror och så vidare, av Karin Smirnoff, har diskuterats på det sättet. Det är fortfarande en uppgörelse med en far och en mor som har skadat sina barn. SVT-dokumentären Hatet om influencern Joakim Lundell bygger på samma tema. Jag har inte sett den dock. I Norge har vi även författaren Karl-Ove Knausgård. Första delen i hans svit Min kamp har en lång passage om en alkoholiserad far. I den danska filmen Festen inleds ett familjedrama med en anklagelse på en stor släktfest. Det finns massa exempel. Jag tar några jag kommer på just nu.

Familjen som slagfält

Jag tror det börjar med psykoanalytikern Siegmund Freud. Litteratur och konst har påverkats mycket av hans idéer om hur barndomen påverkar oss. Det finns säkert andra influenser. Jag tänker till exempel på den norska författaren Henrik Ibsen. Hans pjäs Ett dockhem kan läsas som en kritik av den borgerliga familjen. Eller är det en varning för konsekvenserna av kvinnors växande självständighet? Jag vet inte riktigt vad som påverkat Ibsen i alla fall. Någon som vet?

I Sverige är paradexemplet dramatikern Lars Norén. Han har i ett antal pjäser analyserat familjen som ett slagfält. Det är en maktkamp mellan föräldrar och mellan föräldrar och barn. Ofta döljer sig mörka hemligheter under ytan. Ett mer folkligt exempel är filmen Tomten är far till alla barnen. Mönstret är det samma. Under en kort tidsperiod avslöjas hemligheter och konflikter i en familj. Ytterligare ett exempel är Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap (som jag skam till sägandes ((jag skäms över det)) inte har sett.

Jag utgår från att det finns destruktiva relationer i familjer världen över. Min fundering är om de skildras olika i olika traditioner och kulturer. Undviker man dem mer i vissa kulturer. Bidra gärna med dina tankar.

Autofiktion

I morse hittade jag en artikel om autofiktion i svensk litteratur (länk i slutet). Autofiktion är när man använder sitt eget liv i en berättelse. Det måste inte vara självbiografiskt. Det bygger på författarens liv på något sätt. I alla fall är det överenskommelsen med läsaren. I exemplet med Vigdis Horth vet vi inte riktigt hur autofiktivt det är. Hon säger att hon blandar egna erfarenheter med uppdiktat material (påhittat/fantasi).

Artikeln jag läste är en kritik av autofiktionen. Skribenten menar att genren har blivit ointressant och utan substans (inget innehåll). Han nämner en del intressanta “skandaler” i modern svensk historia. I artikeln hittar du några namn att kolla upp. En bok jag inte kommer att orka läsa är Judas av Amanda Romare. Den verkar bland annat handla mycket om hennes pojkvän. Jag kan inte föreställa mig vad som är intressant med det. Hon har också skrivit Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Jag har fått för mig att den är mer intressant. Någon som läst? Jag tror att den har blivit en tv-serie också (eller en film).

Jag tycker hursomhelst fenomenet är intressant. Det finns en längtan efter autenticitet, efter äkthet (att saker är verkliga, sanna genuina). Frågan är om verkliga historier blir intressant konst. Går det att skapa något mer angeläget, frågar sig Jens Liljestrand i artikeln. Vad tänker du om det här?

Ett intressant exempel på svensk litteratur om familj och barndom är Sara Stridsberg. Hon skriver mycket om dessa teman, men på ett sätt som är poetiskt och svårt att koppla till författarens liv. Även hennes bok om Beckomberga som verkar handla om författarens egen bakgrund “känns” inte autofiktiv. Hon hanterar sitt material på ett annat sätt.

Jag nöjer mig så idag. Fundera på temat och kolla in någon av författarna jag nämner eller artiklarna jag länkar. Dina reflektioner är alltid välkomna!

Önskar dig en söndag där du är huvudpersonen i berättelsen!

/Kalle

Länkar:

Artikel om Vigdis Hjorth

Debatt om autofiktion

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com