8. Livet efter Elvira. Om mitt livs djupaste kris som blev en ny början

I detta avsnitt delar jag med mig av mitt livs djupaste och värsta kris.

Den där jag skulle behöva välja mellan liv och död för den lilla varelse som levde och växte i min livmoder. Om en graviditet som gick snett, om ett avgrundsdjupt mörker med panikångest och obeskrivlig smärta, men också om en livsviktig vändpunkt och vägen in mot mitt hjärta. En väg som jag behövde gå för att hitta min egen sanning och börja leva mer hållbart och sant. 

Varmt välkommen att ta del av min berättelse! 

/ K

________________

När jag och min man väntade vårt andra barn och skuttade in förväntansfullt på kvinnokliniken för vårt rutinultraljud i vecka 19-20 skulle vi få ett besked som skulle vända upp-och-ned på hela vår tillvaro och förändra livet för alltid. Barnet i magen var sjukt, och risken var stor att hon, om hon skulle lyckas överleva graviditet och födsel, inte skulle kunna leva ett värdigt liv. Det som följde blev ett par veckor av totalt kaos då vi behövde fatta ett helt omänskligt beslut: det om vi skulle låta graviditeten fortlöpa eller om vi skulle avbryta den och välja bort detta barn som levde och växte inuti mig...   

Denna period blev en vändpunkt som tvingade oss att stanna upp och rikta fokus in mot våra hjärtan och våra egna behov och sanningar. En chans att få börja om och leva mer hållbart, inifrån och ut. 

Och det gjorde ont! Det var fruktansvärt på nivåer av kännande som inte går att uttrycka i ord… En skärseld, och vårt enda val var att gå rakt in igenom elden och ha tillit till livet. 

Som så många gånger så visar livet mig det som poeten Erik Johan Stagnelius skrev för drygt hundra år sedan i dikten “Vän, i förödelsens stund”. Det att ur det mörkaste mörker kan vi växa och börja lysa igen. Natten är början på dagen och kaos är förstadiet till ett paradis. Här kommer diktens två första och sista rader:

“Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,

När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,

Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,

Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;

(...)

Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:

Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.”

Vill du bolla? Fråga? Skriva av dig?

Skicka gärna ett mail till mig på: [email protected]