Är du en sommarperson eller vinterperson?

Träffade på en kollega i kapprummet på jobbet. Vi känner inte varandra särskilt väl. Vi började prata om vädret. “Usch, vad kallt det är idag”, sådana fraser. Sedan frågade hon: “är du en sommarperson eller vinterperson?”. Det tyckte jag var smart. Att samtala är en konst. Det är svårt att få ett samtal att fortsätta efter artighetsfraserna:

* Hur är läget?

* Nu börjar det bli kallare?

* Hur går det på jobbet?

* Hur är det med familjen?

Men vad säger man sen? Frågan om vilken årstidsperson jag är gjorde just samtalet 3% personligare. Det gjorde också att vi kunde stanna upp och prata lite mer. Att gå från artighetsfraser till början på ett samtal handlar delvis om mängd. Man måste använda fler ord än “God morgon!” och “Allt bra tack!”. Då finns också möjligheten att något mer dyker upp som går att bygga vidare på.

I det här fallet var det jättebra att vi började prata. Jag har fått ett nytt uppdrag på jobbet och behövde prata med just hennes roll. Det gav mig ny information som gjorde att jag kunde kontakta fler personer. Det kanske låter konstigt men vi är en stor arbetsplats. Ibland är det effektivare att prata informellt med personer, jämfört med att vänta på rätt möte. Informella samtal har hjälpt mig i en massa lägen.

Där lever något av mitt lärarengagemang kvar. Folk som lär sig svenska vill lyckas med studierna, få jobb och hitta nya sociala sammanhang. Jag tror informella samtal är oerhört viktigt i detta. Traditionella studier och vanliga språkkurser förbereder inte alltid så bra för dessa. Det är därför jag fortsätter skriva och diskutera om det här. Jag hoppas att jag kan hjälpa till lite.

På samhällsnivån tror jag också samtal spelar en roll. Pratar vi mer med varandra över olika gränser kommer vi förstå varandra bättre. Så måste det väl ändå vara? Samtal borde vara en medicin mot fördomar och intolerans. Jag har skrivit om det förr, jag vet.

1-minutssamtal

Sedan ett tag har vi en ny städerska på jobbet. Vi brukar tjingsa (heja) på varandra i korridorerna. Vi hinner vanligtvis med samtal på en fråga, ett svar. Jag försöker komma på sätt att föra samtalet ett steg framåt, när det passar. Senast frågade jag vad hon skulle göra i helgen. Hon skulle träffa sin syster. Nästa gång kan jag fråga vad systern gör.

Ett begrepp för den här typen av relationer som vare sig är djupa eller involverade är “tunna band”. Det är pappa som lärt mig det men det används i lite olika sammanhang. Det handlar om återkommande, tämligen ytliga, relationer i vardagen. Ett exempel för mig är killen i korvkiosken på Järntorget. Jag har köpt mat där då och då i mer än 30 år. Vi säger mest hej till varandra och byter ett leende. Ett annat exempel är grannen jag kan växla ett par ord med ibland, utan att vi känner varandra närmare.

När man säger att svensk kultur är lite enslig och ensam tror jag en faktor är att vi inte är så bra på tunna band. Många håller sig på sin kant (för sig själva). Har du exempel på tunna band från din vardag?

Samtalets spik

Att bygga ett samtal kan vara som att koka soppa på en spik. Vad betyder det uttrycket? Det betyder att göra något av nästan ingenting. Det bygger på en folksaga. En luffare kommer till en gumma och säger att han kan koka soppa på en spik. Sedan lurar han henne att ta fram fler och fler saker ur skafferiet. Till slut blir soppan jättegod och full av ingredienser. Som jag minns sagan tycker gumman att det är fantastiskt att man kan koka så god soppa på en spik. Du kan läsa mer om uttrycket här på Wikipedia och lyssna på en version av sagan här.

Samtal är likadana. Man börjar med en spik. En fras. En kommentar om jobbet. En suck över regnet i Göteborg. Sedan får man börja locka fram saker ur skafferiet. Vad finns det mer för matnyttigt som vi kan prata om? Det kan vara svårt på ens modersmål och ännu svårare på ett nytt språk.

Jag tänker att man borde kunna öva på detta i språkundervisning. Diskutera exempel på situationer i vardagen och vad som går att säga i dem. Det är ett slags kreativ förmåga. Sådan går ofta att utveckla i grupp och genom att man tänker tillsammans.

Och när vi ändå pratar om spikar

Det finns fler uttryck med spikar. Om någon säger: “där slog du huvudet på spiken” menas att du träffade helt rätt. Det du sa stämde precis. Den tjockare delen på en spik kallas huvud. Det är den du vill träffa med hammaren när du spikar. Det förklarar uttrycket.

“Sista spiken i kistan” är ett uttryck för att något negativt inte går att återkalla. Den negativa situationen går inte att undvika. När du ska begrava någon lägger du personen i en kista och sedan spikas kistan igen. När man spikar sista spiken är kistan redo att sänkas i jorden. Det finns ingen återvändo.

“Spikat och klart” eller “det spikar vi” betyder att något är bestämt, att vi bestämmer det. När man spikar något sitter det fast. Det blir en metafor för att ett beslut eller en mötestid nu är fastslagen.

Man kan också spika en avhandling (alltså en doktorsavhandling vid universitet). Det är en ritual för att offentliggöra en ny avhandling på universitetet. Traditionellt spikar man faktiskt upp ett exemplar av avhandlingen på en särskild anslagstavla.

I min familj kallar vi en smal bit av en kaka eller tårta för en spik. Du vet när man inte orkar mer egentligen men bara vill ha lite lite till. Då kan man be om en spik, i min familj. Jag tror inte det är ett allmänt vedertaget uttryck.

Vilka samtal bygger du i din vardag för tillfället? Har du några som pågått länge? Har du några nya på gång? Samtal är förmodligen en av våra viktigaste verktyg för att bygga social trygghet. De är något att vårda och ta på allvar. Bidra gärna till samtalet här med en kommentar eller ett mejl.

I övrigt hoppas jag att du hittar något närande och värmande i söndagssoppans samtalsbuffé./Kalle

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com