Samtal med mor och far

Att fylla jämnt är en grej. I alla fall här i Sverige. I fredags fyllde jag 50 år. När jag började skriva här var jag 46 år. “Age is nothing but a number”, som Aaliyah diktade.

Skriver detta hos mamma och pappa. Ska käka middag och fira med dem. Vi satt uppe och snackade ikväll.

Livet är en serie vägskäl, säger mamma. Hon tänker på när hon flyttade till Sverige. Det var inget planerat. Livet blev som det blev, steg för steg.

Du har ju gjort ganska mycket, säger pappa. Han tycker att jag hunnit med mycket i livet.

På spårvagnshållplasten ropar något “Hej!”. Jag tittar upp och ser en man i 30-årsåldern som puttar en barnvagn framför sig. “Jag lyssnar på dina poddar”, säger han. Det värmer får jag erkänna. Skönt att något gör skillnad för någon.

Förra fredagen käkade jag middag på City Kebab i Göteborg. En kille känner igen mig. Han bjuder på en öl. Vi snackar lite. Han kommer från Eritrea. Han jobbar som snickare. Han har sett mig på YouTube. ”Du borde komma tillbaka till YouTube”, tycker han. Jag lovar att jag ska göra mitt bästa. Borde jag?

Man hinner möta många människor under 50 år. Många har lärt mig något. Ni som är här lär mig något varje gång ni kommenterar. När perspektiven bryts. Det är då man lär sig något. Jag är tacksam för varje gång det händer.

“GRATTIS på födelsedagen min bror”, skriver Sahro på WhatsApp. Det var längesedan som jag var hennes lärare. Jag berättar om Sahro ibland. Hon lärde mig något om att vara förälder. Hon lärde mig något om att vara förälder i ett nytt land. Ibland/alltid är barnen det viktigaste. Jag hoppas att det går bra för henne och hennes barn.

Det gläder mig att min son är vuxen. Vi pratar om allt möjligt. Livet. Litteratur. Vi läser den chilenska författaren Isabel Allende tillsammans. Andarnas hus. Kanske har jag läst den förut. Han pushar mig att läsa nytt och läsa om. Jag vill kunna diskutera med honom.

Lyssnar på Bob Dylan när jag skriver detta. Om gudarna vill så ska jag, min son och pappa se honom imorgon. Dylan kommer till Göteborg. Jag ärvde Dylan från pappa. Fint att kunna dela honom vidare till nästa generation.

“Jag tycker om dina inlägg och den existentiella smak som ligger i bakgrunden av dina ord”, skriver Edwige i en kommentar. Orden värmer. Att lära sig ett språk är existentiellt. Det berör livet. Det berör identiteten. Vem var jag och vem kan jag bli?

“I was born here and I’ll die here, against my will”, sjunger Dylan. Ingen av oss valde det här. Vi behöver varandra här. Jag tänker på Athena Farrokhzad. Jag tänker på Zadie Smith. Jag söker en gemensamhet.

Medan jag skriver rör sig föräldrarnas hund i rummet. Saku heter han. Vi tycker om varandra. När jag kliar Saku i nacken behöver jag inte fundera på vem jag är. Språk blir oväsentligt (= inte viktigt). Han går och lägger sig på mattan igen.

Pappa har rätt. Livets kapitel har varit många. Mamma har rätt. Det har varit många vägskäl. Jag har valt och vandrat vidare. Som jag tänker mig att du har, kära läsare. Längs vägen möts vi och behöver varandra.

“I know I can’t win / But my heart just won’t give in”. Sången fortsätter. (Jag vet att jag inte kan vinna / Men mitt hjärta kan inte bara ge upp”). Vår längtan överlever oss.

Dylan det alltså. Och Anne Carson har vunnit nobelpriset i litteratur. Hon skriver i Autobiography of red:

A refugee population is hungry for words and aware that anything can happen. Words bounce. Words if you let them, will do what they want to do and what they have to do.

Jag ska försöka översätta: “Gruppen av flyktingar hungrar efter ord och är medvetna om att vad som helst kan hända. Ord studsar. Om du tillåter orden, kommer de göra vad de vill göra och vad de måste göra”.

Jag ska inte låtsas att jag är flykting. Jag har det ganska tryggt. Men även jag hungrar efter ord. Sällan känner jag mig hemma i språket. Svenskan sviker mig. Det spelar ingen roll vem jag pratar med.

Men orden kommer göra det de vill och måste. Vi kan följa med språket.

Mitt namn är Karl Aksel Cederblad. Varför Aksel? Mamma döpte mig efter sin favoritförfattare Aksel Sandemose. Han vill inte ha X i sitt namn. Det påminde honom korset. Korset påminde honom om döden. Han ville inte ha döden i sitt namn. Han skrev boken En flykting korsar sitt spår. Det är i den boken jantelagen formuleras. Jag borde läsa om boken.

Aksel Sandemose flyr från den lilla ort där han växte upp. “I can’t even remember what it was I came here to get away from”, sjunger Dylan. (Jag kan inte ens minnas vad det var jag flydde ifrån för att komma hit). Jag vet inte om jag skulle säga att jag flytt från någonting. Har du? Kanske korsar jag mitt spår, nu när jag fyller 50. Många saker känns bekanta, om jag jämför med när jag var 25, hälften så gammal.

Jag minns när jag bodde i Haga i Göteborg. Min vän Patrik hade sökt till scenskolan och misslyckats. Vi lyssnade på den här skivan, Time Out of Mind med Dylan. Sedan dess har vi bara setts en gång. Ett vägskäl.

Det blev dags att gå och lägga sig här. Mamma och pappa var trötta. Vi konstaterade att vi älskar varandra. Jag satte mig att skriva.

Och jag önskar dig en söndag som korsar sitt spår utan att fly.

/Kalle.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com