Att vara ensam i det specifika

Förra texten handlade om att inte ha koll. Någon nämner ett namn som alla andra verkar känna till. Eller en låt eller ett tv-program. För mig händer det ofta med komiker. Inte skådespelare generellt alltså utan komiker som gör stand-up och tv-serier. Det intresserar mig inte så mycket bara.

Ett annat stort hål i min sociala kompetens är fotboll. Väldigt många är intresserade av fotboll. Och det gäller folk från hela världen. Att heja på ett lokalt och ett internationellt lag, att ha koll på ligor och matcher och de senaste spelarna är en social tillgång. Folk verkar kunna prata om fotboll i all evighet. Jag kan bara inte engagera mig. Jag har försökt.

Att inte ha koll på det gemensamma kan bidra till social ensamhet, i högre eller mindre grad.

Det omvända då

Det är lika vanligt att ha intressen som ingen annan delar. För länge sedan jobbade jag för föreningen Fältbiologerna i Hälsingland, Gästrikland och Dalarna. Jag hjälpte en klubb med tre tjejer i Söderhamn, en liten stad strax norr om Gävle. En av tjejerna var Söderhamns enda punkare i sin ålder. I alla fall kände hon så. Hon hade ungefär samma stil som sångaren i The Cure. Det enda hon kände för Söderhamn var att hon vill flytta därifrån. Hon upplevde inte verklig gemenskap med någon. Så minns jag det.

Så kan det nog vara för oss lite till mans (för många/de flesta). Jag köpte till exempel tre böcker i torsdags. Det var Birgitta Lillpers nya roman och diktböcker av Fredrik Nyberg och Marie Silkeberg. Jag har läst delar av alla nu i helgen. Men om någon frågar vad jag gjort är det knappast något jag kommer ta upp. Jag har några få vänner som är intresserade av litteratur, ännu färre som läser poesi. På jobbet har det i princip noll värde som social valuta.

På en arbetsplats kan folk skapa allianser kring gemensamma intressen. Det kan vara intressant att studera. Två personer hittar varandra kring träning, några andra pratar om sina katter och en tredje konstellation (grupp) formas kring matlagning. Innan semestern hamnade jag på lunch med två kollegor med stort och liknande musikintresse. Plötsligt kunde vi sitta och prata musik i över en timme oavbrutet. Det hade inte varit lika lätt om en fjärde varit med som inte haft vårt intresse.

De få nyfikna

Jag har en kompis med en talang för att vara nyfiken. Jag minns första gången vi träffades under en flytt. Jag nämnde något om att jag var språklärare. Han började genast ställa intresserade följdfrågor. Jag insåg hur sällan jag är med om det. Om man hittar någon med gemensamma intressen kan ett samtal lätt fördjupas. Men att någon börjar fråga nyfiket om något som är nytt för dem, det är ovanligt. Jag försöker öva mig på det. Men det är inte så lätt. Jag kan tänka mig att det är ännu svårare på ett språk man lär sig.

Å andra sidan borde det vara okej att fråga om en kultur som är ny för en. Min erfarenhet är att inte så många gör det. Jag vet inte varför. Känns det kanske ofint på något sätt? Vet man inte vad man ska fråga? Jag minns en kvinna som frågade om hur svenskar ser på hennes hemland. Det var en intressant fråga som var svår att besvara. Men det blev en intressant diskussion.

Det egna

Att vara ensam med sitt eget borde rimligen drabba många som är nya i ett land. Har du erfarenhet av det? Det måste vara en speciell situation att vara ensam från ett land eller ett helt kulturområde på till exempel en arbetsplats eller i en klass. Jag antar att det är personligt hur mycket man ser det som ett problem. Jag har en kille på jobbet som har väldigt smal musiksmak. Jag tjuvkikar ibland på vad han lyssnar på på jobbet. Han pratar gärna om det om han får frågan. Men jag gissar att ha inte förväntar sig det. Det hör till en annan sfär med andra människor. Antar att en del förhåller sig lika till sin nationella och kulturella tillhörighet på till exempel jobbet och i skolan.

Men är det inte lite trist att man inte tar vara på folks olika erfarenheter. Både specialintressen och olika kulturella erfarenheter är berikande tänker jag. Vill vi inte ha ett klimat där det är lätt för folk att berätta om sina intressen och det som är viktigt för dem? När det gäller olika kulturer verkar det hjälpa med en större mångfald i en grupp. Min förra arbetsplats var sådan. På mitt nuvarande jobb finns en arbetsgrupp där flera har invandrarbakgrund. Det gör det mer naturligt att frågor om kultur och identitet kommer upp. Och det är ofta intressant att diskutera och lära sig mer om.

Olika allmänbildningar

Jag frågor kollegan om det var en bra omgång av På spåret. Hon hade kunnat en 10-poängsfråga om Warszawa. En annan anslöt och berättade att han aldrig såg programmet i efterhand. Jag berättade att jag tagit en kebabrulle på City Kebab och slagit mig i slang med en ung eritreansk kille som kände igen mig från Svenska med Kalle. “En annan slags allmänbildning”, lade jag till. Och det är ju så det är tänker jag. Våra intressen och nyfikenheter drar oss åt olika håll. I den bästa av världar kan vi mötas och berätta om våra upptäckter och upplevelser. Alltför ofta håller vi oss på vår kant istället.

Ja, vad tycker du? Är det utopiskt att önska sig bryggor över olikheter och mellan människor med skilda intressen och erfarenheter? Kanske vi bara ska låta folk vara ifred och sköta sitt. Jag tycker ändå en nyfiken värld låter mer intressant. Förhoppningsvis vill du vara med och göra den snäppet mer nyfiken.

Skulle någon till äventyrs vara intresserad att läsa det senaste från Lillpers, Nyberg eller Silkeberg diskuterar jag förstås gärna de böckerna. Men vill du berätta något om de senaste nyheterna inom fotbollen funkar det också.

Jag önskar dig en söndag i balans mellan det egna och det gemensamma.

/Kalle

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com