Så du är en läsare alltså?

»Så du är en läsare alltså?«

Jag har stoppat poeterna Fredrik Nyberg och Lars Mikael Raattamaa på festivalområdet. Jag börjar något i stil med »det är ju inte så ofta man hoppar på poeter i offentligheten«. Fredrik håller med medan Lars Mikael invänder att det faktiskt händer ibland. Jag har sett dem här tillsammans tidigare år. Och eftersom jag läst dem båda kändes det lite kul att säga hej.

Fredrik undrar om jag också skriver. Jag svarar att det gör jag inte. Inte riktigt sant förstås men känns inte som sammanhanget att pitcha Svenska med Kalle. »Så du är en läsare alltså«, säger Fredrik. Det är något milt komiskt med den frågan. Det är förmodligen fler personer som skriver poesi än som läser den. Fenomenet har diskuterats på poesipodden Örnen och kråkan. Här står alltså en livs levande läsare framför de två poeterna. (Undrar om de läser mycket poesi själva.)

Fredrik Nybergs två näst senaste diktsamlingar har jag faktiskt läst i sin helhet. Märkliga skapelser som bland annat fantiserar om hemliga tunnlar under Carl Von Linnés bostad. Raattamaa har jag läst mer fläckvis. Han har publicerat en filosofisk essä om förorten, med tonvikt på Angered. Den har jag läst men har bara vaga minnen av innehållet. Sedan har han skrivit en fantastisk dikt om barn som länsar en sopstation efter att samhället kollapsat. Den finns i en antologi med politisk dikt sammansatt av författaren Göran Greider.

Något av allt detta hann jag bara antyda i mitt korta samtal med poeterna innan jag lämnade dem ifred. Med tog jag mig en fundering om det här med att vara läsare. Kultur är ju ingenting utan sin publik. Det är inte mycket lönt med en bok som ingen läser. En teaterföreställning utan någon som tittar blir ett sorgligt spektakel.

En gång för länge sedan såg jag Margareta Krook på Dramaten i Stockholm. Hon satt ensam på scenen i en tronlik stol. Hon var majestätisk i sin uppenbarelse (som jag föreställer mig att hon alltid var). När jag satt där på andra eller tredje balkongen slog det mig att jag var lika viktig som hon. Det är ju att jag är här och tittar som ger mening åt hennes konst, tänkte jag. Drabbades jag månne av hybris? Måhända (kanske) satt det någon viktigare på parkett.

Jag kommer att tänka på den somalisk-amerikanska poeten Ladan Osman. I en intervju pratar hon om vikten av att stötta det poetiska communityt där hon bor. Besöka uppläsningar. Köpa böcker. (Har för övrigt bara läst hennes debutbok. Hon har släppt två till. Kanske någon mer som vill läsa?)

Ett annat exempel var mina två professorer i dramatik på Göteborgs universitet, när jag studerade litteraturvetenskap. De var båda flitiga teaterbesökare. Du kunde se dem även på de mindre teatrarna. Det är något fint med människor som bevarar sin entusiasm för konsten. Även om de hade ägnat sig åt konst akademiskt under många år hade de sin passion kvar.

Även vi vanliga dödliga är viktiga. Kultur är ett socialt och kollektivt fenomen. Genom att uppleva, delta och diskutera håller vi kulturen levande. Alla kan dra sitt strå till stacken, vare sig det handlar om att besöka den lokala filmklubben eller handla böcker från en bokhandel i ditt område.

Och lär du dig svenska finns det något fint med att upptäcka vår kultur. Vi är ett litet och obetydligt land. Det är alltid trevligt när någon har engagerat sig för att upptäcka vad Sverige har att erbjuda, både bakåt i tiden och här och nu. Innan sommaren tog jag en fika med en kvinna som ville bli svenska som andraspråks-lärare. Efter ett tag gled samtalet in på litteratur och det visade sig att hon hade koll på klassiska svenska författare som Karin Boye och Pär Lagerkvist. Sånt är imponerande. Det finns många svenskar som knappt har läst dem.

Engagerat fokus

Det är förstås fint att lära sig mer om en kultur och stötta konst där man bor. Men vad är poängen egentligen? Om det finns någon? Jag tror förstås det finns flera. Men en central poäng tror jag “helt enkelt” är att skänka sin tid, sin uppmärksamhet och inte minst sitt engagemang till något som en annan människa skapat.

Vi kan rikta vår kärleksfulla uppmärksamhet mot många saker: en älskad, ett djur, en vacker vy i naturen. Men konstnärliga artefakter utmärker sig på vissa sätt. De är resultatet av någons medvetna skapande. Det finns en intention och en vilja att kommunicera i verket. Att göra sig öppen för och anstränga sig för att ta emot den konstnärliga kommunikativa handlingen tycker i alla fall jag är något alldeles speciellt.

Det finns en podcast som heter Dissect, skapad av en riktig musiknörd som heter Cole Cuchna. I podcasten ägnar han en hel säsong åt en skiva som han analyserar låt för låt, både texterna och musiken. Det är fantastiskt att följa med när någon låser upp ett verk för en på det viset. Jag tyckte Kendrick Lamar var en okej rappare men inte mycket mer än så. Efter att ha lyssnat på Cuchnas ingående analyser av teman, enskilda textrader och musikalisk komposition på tre Kendrick-skivor har jag en helt annan relation till hans konstnärsskap.

Cuchna släppte nyligen ett TED-talk om värdet av att lyssna noga på musik. Jag har inte lyssnat på det än men gissar att han kommer ge stöd åt det jag skrivit ovan.

Det är så mycket i vårt liv vi gör på autopilot. Vi går genom dagarna i en instrumentell slummer: tränar för att hålla kroppen vid liv, lagar mat för att äta, jobbar för att tjäna pengar, scrollar på telefonen för att distrahera oss. Konsten bjuder in till möjligheten att engagera oss fullständigt i vad en annan människa skapat och den värld som verket öppnar för oss. Det är en möjlighet jag vill bli bättre på att odla och vårda. Kanske du känner samma?

Är du också en läsare, lyssnare, eller betraktare? Vad riktar du din uppmärksamhet mot för tillfället?

Jag hoppas din söndag berikas med möjligheter att rikta ditt fullt engagerade fokus mot något vackert och utmanande som en annan människa skapat.

/Kalle

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com